På hans blickar fast så kalla, när jag tänker på dem alla, tryckande på hjärtat sen, känner jag med ljuflig smärta, att mitt varma, unga hjärta klappar nu för gossar ren.
Likväl är det dumt kanhända — kanske kan för mig det lända blott till ånger och till skam. Visste mamma, må hon bäfva, att mitt unga hjärta häfva vågar — kärlekssuckar fram.
Tyst mitt hjärta! Skäms du icke? Vet, att alla gossar blicke lika ömt på hvar och en. Aldrig skall jag älskad blifva, fast jag är så snabb att gifva kärleken åt honom ren.
Visste han, den stolte, sköna, skulle han din kärlek löna med ett löje, fullt af hån. Klappa icke hjärta, varma! Tystnen, lidelser, som larma! Känslorna! — till hvila gån!
"Jag kan icke!" så du svarar; men jag ännu dig förklarar: han en annan älskar nu. Kan du ej förstå, — att tvenne han ej älskar, mig och henne? Därför klappa icke du!
Skulle du, mitt unga sinne, med din ungdomsglöd därinne täras och för dystras? — Nej! Unga hjärta! gläds åt lifvet; ej för sorg det blef dig gifvet och för kärleksgriller ej.
1871.
TAMMISAAREN NAISSEMINAARIN AVAJAISTEN JOHDOSTA.
12 p:nä lokakuuta 1871.
Kallis päivä ompi tämä armahalle Suomelle, kun nyt taasen heräjääpi uudet toiveet hänelle sivistyksen, valkeuden ovet toiset aukaistaan, senpä tähden riemuäänet kaikuu yli Suomenmaan.