Hvad är det väl för en känsla, som mitt hjärta så kan fängsla, som har röfvat bort min ro? Samma känsla nätter, dagar sömnen från mitt öga jagar, jagar bort min barnatro.
Ej jag visste, att den känsla, som man kallar kärlek — fängsla så mitt hjärta nånsin kan. Men nu vill jag äfven fråga: föremålet för min låga — är det värkeligen — han?
Är det han, den sköne, lärde, som med sommarn far sin färde, kommer åter hvarje vår? Unge mannen — som ett hjärta stal utaf en liten snärta — en student på tjugo år?
Jo han är det. Hur mitt hjärta klappade af fröjd och smärta, när jag blygt för honom neg! Höll det då ej på att brista? Och jag själf min fattning mista? Men jag bara stilla teg.
Hur han såg på mig! Jag kände, att mitt hjärta slog och brände, när han sade mig farväl. — O! jag kan det ej förklara — Sköne yngling! — hvilken snara är ditt öga för min själ! —
Hvarför är det ock mitt öde: att fast arma hjärtat glöde utaf idel kärleksbrand, måste kall min blick dock vara, och jag får ej mig förklara, lösa hjärtats tunga band?
Arma flickor! så vi alla synas hårda, stumma, kalla, så oss tvingar ödets hot. Säga vi väl hvad vi tänka? Hvad för nöje kan oss skänka: tiga — säga tvärtemot?
Ser ni! Det är konvenancen, som oss håller på distancen, det är dygd och kvinlighet! Hvad det likväl plär oss kosta, att sålunda hyckla måsta — hvar förälskad flicka vet.
Ja, vi måste oss behärska, aldrig säga om vi älska, synas kalla liksom is! Dock, vi äga ock ett hjärta, känna både fröjd och smärta, fast vi lefva på vårt vis.
Men när ensam här jag tänker, här min kärlek åt mig skänker mången ljuf, orolig stund. När jag tänker på hans öga, på hans sätt, det ädla, höga; skrattet på hans purpurmund.