Vaikk' alla synkän peittehen lepäsi aartehemme, hän sieltäkin ne ilmitoi ja saatti etehemme. Ne aarteet, joista hälle on ikuinen kunnia, on muinaissadut, runomme ja meidän historja.
Hän suomalaisen luontoa kun tutki, löysi siellä avuja, joita huomattu ei oltukahan vielä: se tyly ulkomuoto vaan ol' peite sielujen, joihinka Luoja laskenut ol' suuren rikkauden.
Hän muinaisuuden Suomenmaan kun valkeuteen veti, myös tulevista tarpeista hän rakkaan huolen piti, opettajana monelle. Hän alku onpi niin tietoihin, jotka kauttansa myös meihin kylvettiin.
Ja seuraellen polkujaan me eestä isänmaamme myös voimamme ja hikemme ilolla uhratkaamme! Ja siunaellen muistoaan nähkäämme siitä myös, ett' toimi, lempi, uutteruus voittaapi joka työss'.
Porthan on pellot perkanut ja raivannunna tiemme; me taasen peltoon valmiisen nyt kevätkylvön teemme. Ja tulevaiset suvut meit' on siitä siunaavat, ja vaivoistamme hedelmät on heille tulevat.
TILL LJUNGBLOMMAN.
Ack! hvad jag är glad igen, och så tacksam i det samma: hej! jag kan för dig, min vän, ej med ord min gläjde stamma; men jag tror, att själf du vet samma lilla hemlighet: att i hjärtat glädje känna, men ej finna ord ändå, att det rätt uttolka få.
Egen älsklingsblomma! tag mot mitt tack! fast den är ringa; men ett bättre offer jag kan ju icke nu dig bringa. Ack! hur nordiskt, friskt och rent, med förnöjsamhet förent låter ej ditt bref! Jag längtar liksom svalan dit igen! Ack, jag kommer snart med den.
Roligt är ju äfven här, då man får sig mycket lära; men i minnet ständigt är norden — och mitt hem, det kära. — Liksom svalans är mitt lif — O! Du store Fader! gif att som hon, jag kunde verka: glädja, gagna helst ett grand så min nästa och mitt land; —
långt mitt bref nu blifvit har, sluta måste jag det redan, fast så mycket vore kvar att dig säga — men och sedan när vi träffas, du och jag, skola vi ju natt och dag allt berätta för hvarandra? Hälsa hjärtligt hvar och en af de kära — från Penséen.