Julkaistu "Trollsländassa" 1872.
SELMA OCH MOLNET.
Selma satt en aftonstund i en liten blomrik lund vid det höga fjället, — men till jorden icke var fästad hennes blick så klar, den var höjd i stället upp mot himlaranden, hvar aftonrodnan underbar purpurmanteln bredde.
Sakta rördes Selmas mund där i fridfull aftonstund och man hörde orden: "hvarför, hvarför skaptes jag, att min korta lefnadsdag dväljas lågt på jorden? Hvilken ljuf och härlig lott är det dock, som molnet fått! Hon kan högt sig svinga.
"Hvarför får ej också jag lätt och fri med ljuft behag mig i luften höja? Där jag blefve ljus och skär liksom hvita molnet där, finge purpurslöja; och till jordens kval och grus finge från en sfär så ljus jag befriad blicka." —
I det samma Selma såg, hur i tyst och långsamt tåg ner ett moln sig sänker. Ner det sjönk vid Selmas fot, blomman som det tog emot, det med dagg bestänker. Selma hör en stämma då mild och vek ur molnet gå och den hviskar sakta:
"Klaga, mennskobarn, ej du, ty din lott långt mera ljuf är, än mina öden: ty af stoftet född i dag ren i morgon väntar jag af detsamma döden. — Mellan jord och himmel blott ständigt sväfva är min lott och i gråt upplösas. —
"Men du finnes evigt kvar, ty ditt lif ej ände har, och du skall få höja dig långt högre upp än jag, och din sällhets sommardag skall för evigt dröja. — Vandra nöjd din lefnad här, och din längtan, ditt begär ställ till rätta hemmet!"
Julkaistu "Trollsländassa" 1872.