— Oi en, kultaseni! Minun on niin hyvä olla. En kaipaa tietoja mistäänpäin. Kun minulla vain on sinut…
— Mutta minä sain kortin äidiltäni. Et voi aavistaa, mitä hän kirjoittaa…
— Onko se jotain pahaa? Älä kerro. Älä pilaa tätä iltaa!…
— Ei se ole pahaa. Päinvastoin. Minä milten itkenyt, kun sen luin… siellä esplanaadin penkillä… Näkyy olevan oikea runojen päivä. Aamulla minä sinulle — nyt äiti minulle… %
— Annatko lukea?
Aviomies otti povitaskustansa postikortin, joka oli kirjoitettu hyvin pienellä ja tiheällä käsialalla ruotsiksi.
— Se on oikea äidinruno pojalleen, — sanoi hän vakavasti.
Paula Winterberg alkoi puoliääneen lukea:
'Reinhold käre! Den 6:tte dennes
är det om tisdan din födelsedag!
Trettio år sen dess ha förflutit,
älskade barn, hur minnes ej jag
Den dag då du föddes! Skön som en engel
var du min gosse med ögon så blå —
O! låt mig minnas den ljufliga tiden,
minnas att lycklig jag varit också…
O! jag vill bedja af hela mitt hjärta
himmelska fadren välsigna dig än,
Hjälpa dig genom de törniga stigar,
som kanske möta dig många igen;
önska dig visdom och nåd utaf Herren,
då du i mörker måst trafva dig fram,
Ty då Hans hjälp vi af hjärtat anropa,
låter Han icke oss komma på skam.
Alla vi minnas och önska dig lycka,
helsa dig hjärtligt, o Reinhold kär!
Och uti andanom blommor vi skicka,
men "in natura" så stanna de här:
Kolumbian blommar och therosen sprider
i rummet den ljufvaste, finaste doft,
Och rosen den gula har svällande knoppar,
o huru de växa af jord och af stoft;
Fuxian blommar, Penséer der ute
och Bellis man finner så enkel och söt,
Rabarbern framsticker så bjert och så prålig
(och snart kan man kola af tjelkarne gröt),
Hur härligt och hastigt till sommar förvandlas
nu allt i naturen, barmhertige Gud!
Låt sommaren komma med frukter och gröda,
välsigna och hör våra suckar och ljud!
Med en varm omfamning tecknar gamla mamma.'