Men Nala, sedan han detta af Vidarbha-jungfrun hört, Gick han tillbaka till stället, der Gudarne voro än. Och då de honom sågo nalkas, de sporde nu Otåligt honom alla om allt, huru allt gått till: "Har Damayanti du skådat, den ljufveligt leende? Hvad bådar hon oss, o Konung? Skynda, förtälj oss allt!" —
Nala sade:
"Af eder sänd jag trädde i Konunga-dottrens borg, 25 Hvars höga port var bevakad af åldrige, trogne män. Men dock, då in jag trädde, genom er gudamakt Ej man, blott Konunga-dottren, den ädla, bemärkte mig. Och hennes väninnor såg jag, och de sågo mig jemväl, Och häpna de blefvo alla, o Furstar bland Gudarne! Fast er, o Gudar, jag sökte skildra för henne der, Bedårad den hulda valde dock, framför eder, mig. Den oförståndiga sade: 'Må Gudarne, jemte dig, Dit komma tillstädes, der jag fritt väljer mig en gemål, Då skall inför dem jag välja, ädle Naischada, dig, 30 Och så, o mäktige Furste, du frias från hvarje skuld.' Så har jag sanningsenligt nu eder berättat allt, Men eder vilja, o Gudar, besluter hvad blifva skall."
FEMTE SÅNGEN.
Men då en dag med gynnande tecken kommen var, Lät Bhima Furstarne kalla till Damayantis val; Och då de, af kärlek tärde, detta hans budskap hört, De samlades skyndsamt alla, i hopp om den skönas hand. Så genom äreporten, samt gyllene pelarhvalf I salen[26] Furstarne trädde, som lejon i klyftans djup. På präktiga säten suto de mäktiga Furstar der, I doftande kransar prydde, i perlors och smyckens prakt. Der såg man väldiga armar, som klubbor i kraft, och dock 5 Välformade, smidiga, fina, femhöfdade ormar likt; Och sköna lockar man såg der och dunkla ögonbryn, Och Furstarnes blickar lyste som stjernor på himmelen.
I denna församling, helig som staden Bhogavati,[27] I sal'n, af mannatigrar, som klyftan af tigrar, fylld In trädde Damayanti, den sköna, den ljufliga, Fängslande allas ögon och hjertan genom sin glans. Hvarhelst en blick på henne råkade falla först, Der fängslades den orubbligt, och dröjde och rördes ej. Men medan furstenamnen en härold ropade upp, 10 Fem liknande gestalter såg Damayanti der; De stodo der så lika att hon ingen skilnad fann, Och, gripen af tvekan, kunde hon Nala ej känna mer; Hvem helst hon såg på, hon trodde: just den måste vara han. Men öfvervägande tänkte hon sen i sitt sinne så: "Hur skall jag Gudarne känna, och urskilja Nala hur?" — Så tänkande Damayanti, af tvekan och oro tärd, Uppsökte Gudarnes tecken, dem fordom hon nämnas hört: "De Gudarnes kännetecken, dem åldrige män mig nämnt, Ej finner jag dem hos någon af dem, som jag skådar här." 15 Men sist, begrundande mycket, och tänkande hit och dit, Hon ansåg bäst att sin tillflykt taga till Gudarne, Och sedan med ord och tanke sin vördnad hon egnat dem, I ödmjuk ställning hon sade till Gudarne, darrande, så:
"Så sannt på svanens budskap till make jag Nala valt, Så sannt nu Gudarne måste visa mig honom här![28] Så sannt med ord eller tanke jag aldrig ett brott begått, Så sannt nu Gudarne måste visa mig Nala här! Så sannt som Nala blifvit af Gudarne mig bestämd, 20 Så sannt ock Gudarne måste visa mig honom här! Så sannt en gång mitt löfte af kärlek jag Nala gaf, Så sannt nu Gudarne måste visa mig honom här! Och Gudarne måste taga sin gudagestalt igen, Att jag må känna Nala, Nischadernes ädle Kung."
Men Gudarne, då de hennes sorgliga klagan hört, Och hennes beslut och fasthet och hyllning för Konung Nal, Och sett hennes sinnesrenhet, och klokhet och kärlekskraft, Då togo de, som hon bedt dem, sin gudagestalt igen. Så såg hon Gudarne alla, med stirrande, stadig blick, 25 Med friska kransar beprydde, och utan att skugga ge, Fritt sväfvande öfver jorden, och fria från svett och stoft. Med vissnade kransar stod der, med ögonen blinkande, Af egen skugga fördubblad, fördunklad af svett och stoft, Vid jorden fästad Nala, förrådd af sin egen blick.[29] Men då Damayanti Nala och Gudarne skådat nu, Hon valde Nischaderkungen så efter öflig sed: Med rodnad och blygt den ljufva berörde hans klädnads fåll Och fästade vid hans skuldra en doftande, vacker krans; Så valde hon nu den ädle Nala till sin gemål Ett rop: "o, o!" från alla samlade Furstar ljöd, Och Gudar och Kungar alla sade "rätt så, rätt så!" 30 I det de beprisade Nala, den ädle Nischaderkung. Med fröjd i sitt hjerta sade nu Virasenas son Till Damayanti, sin maka, den skönhöftade så: "Då framför Gudar, ädla, du valt dig en dödlig man, Så vet, att jag är din make. Med fröjd jag ditt ord förnam! Så länge en lifsfläkt dröjer inom mig, o ljufliga, Så länge skall din jag blifva. Det heligt bedyrar jag." Men se'n nu Damayanti han fröjdat med dessa ord, De, lyckliga af hvarandra, betraktade Gudarne, Och sökte sitt skygd hos dessa med hjertats tysta bön. Men Gudarne, då nu Nala var af Damayanti vald, 35 De åtta nådegåfvor förlänade honom än: Om Satschi ljufveligt påmint Indra åt Nala då Sin närvaro vid hans offer och en skuldfri vandel gaf; Men Agni sitt eget väsen, när helst det behöfdes, gaf, Och tillgång till högre rymder, som stråla af eget ljus. Fin smak förlänade Yama, och fasthet i dygd och plikt, Men Varuna vattnets väsen och doftande kransars glans; Och alla gemensamt gåfvo hopp om ett tvillingpar[30] Då dessa skänker de gifvit, gingo till himlen de, Och Furstarne, då de Nals och Damayantis förening sett, Beundrande, glade drogo åter enhvar till sitt. 40 Men då de gått, den ädle Bhima med fröjdfull håg Snart Damayantis och Nalas förmälning besörja lät. Nischadakonungen dröjde en tid hos Bhima qvar, Och for med dennes tillstånd se'n till sin egen stad.
Der Nala, skönt förenad med den ljufvaste maka så, Nu lefde i fröjd med henne, som Indra med Satschijà. Och, strålande som solen, i fröjd och med rättvis håg, Sitt folk han lyckliggjorde, det styrande enligt lag.
Än Asvameda och andra offer han företog, 45 Yayàti lik,[31] och klokt åt Brahmaner han gåfvor gaf;[32] Än åter i ljufliga lunder och parker han irrade Med Damayanti, den ljufva, en Gud uti skönhet lik. Och Damayanti åter, hon skänkte åt Nala snart Indrasena, en son och en dotter Indrasenà.[33]