Hur nätt smög hon sig ej uti mitt sköte,
Och om hon srundom fick orena fötter,
Hon alltid med decence dem tvättade
I tvål och vatten, innan hon sig sökte
En platts uti min famn. — O? Ack, Zemire!
Mad. Pleureuse.
Och med Pomada, med Eau de Cologne
Hon alla dagar hyggade sig sjelf,
Och en odeur, som från den finsta Fröken,
Kring henne spred en himla atmosfer.
Än natten, nattens — O! de ljufva nätter!
Dem saknar jag dock alltid! Ho dem glömmer?
Och hvad naturen ej tilldelat mig,
Det gafs åt henne uti större mått,
En inre värma, skyddad af den fina,
Den silkesfina drägten. Ljufva drömmar,
Som blomsterenglar och Serafer flögo,
I blåa mantlar, kring vårt ljufva läger.
[Det höres en hastig åskknall. Systrarne springa förskräckta upp. Man hör en stormande och glad musik, med pukor och trumpeter. På en gyllene thron, prydd med flaggor och vimplar, buren af sväfvande andar, sitter Zemire, med en blomsterkrans om hufvudet. Hennes utseende har blifvit något förändradt, hon ser fetare ut. Under full musik nedsänkes thronen, införes i rummet, Zemire nedstiger och andarne försvinna. Alla Systrarne falla på knä af stum förtjusning.]
Zemire.
Bonjour, comment vous va? Jag varit litet borta.
Har ni här sockerbröd och grädda, eller torta?
Mad. Pleureuse [Springer upp, slår sig för bröstet af glädje, faller ånyo på knä för Zemire, kysser dess fötter, gråter, och häfva sig].
Kom himlar, kom verldar, kom störten er ner!
Här har jag Zemire, hvad önskas nu mer!
[Afbrytes af glädjetårar och snyftande.]
O! öde, O! Gudar, hvad skänkten I mig!
De nådige Herrar förbarmade sig!
O! öde, du är dock det bästa på jorden,
Den bästa Herre vi hafva i Norden.
Zemire, Zemire — — —
[Hon dånar. De andra märka ej det. Alla äro sysselsatta
med Zemire, och frambära en hvar någon slags föda.]
Mad. Cheri-babiche.