Barbar, barbar, barbar, förstör mitt ömma hjerta
Gör slut uppå mitt lif, och döda denna smärta!
Gif åter min Zemire, gif henne mig igen,
Mitt lif derföre tag, det offras för min vän!
Gif blott etr ögonblick att till mitt hjerta trycka
Att kyssa stoftet än; — mig unna denna lycka!
Låt vid dess sida mig bli lagd i samma graf,
O! unna det barbar! tag sedan hvad du gaf!
[Kysser med häftighet medaillon.]
Mad. Cheri-babiche [Söker att uppresa henne].
O! trösta dig du arma, qvalda hjerta,
Vi dela ju din sorg och dina plågor!
Kanske en högre makt ger henne åter,
Man hoppas allt, och tiden lindrar smärtan.
Du talte derom nyss, har du der glömt.
Mad. Pleureuse.
Jag känner detta väl, och erfor genast
Att en förändring med mig redan timat,
Jag kände ren en hvila i mitt hjerta,
Oväntadt lugn vid tanken på Zemire,
Men också derför blygdes jag, I Systrar,
Ty fyratjugu timmar blott förflöto
Sen hon, den ömma, rycktes ur min famn.
Jag trodde mig ännu dess minne skyldig,
En afskedstår, ett utbrott af min smärta,
Ty snart kanske den hel och hållen kalnar.
Det är närvaron som skall känslan lifva.
Förunderligt går det dock till i verlden,
Att glömma fader, moder, älskare,
Det går nu lätt, det har jag ofta funnit,
Men att Zemire, den ömma, ljufva slita
Utur sitt hjertfl, detta trodde jag
Ej kunna ske på Sekler; snart det händer.
Men ack, I Systrar, nu förstår jag saken,
Jag har ej henne glömt, jag henne har
Hos mig, och derför svallar icke hjertat,
Det njuter lugnt närvarons ögonblick.
[Kyssar medaillonen med häftighet.]
Mad. Caresseuse.
Men låtom oss, att lindra våra hjertan,
Omtala hennes undransvärda dygder,
Ty en Zemire ej födes alla dar.
Hon sof så ofta vid mitt varma hjerta,
Och andades så stilla på min arm.
Mad. Chat-amie.