Madame vous etes libre!
Et mon honneur etait i hvarje minsta fiber.
[Andarne lösa Zemire. Riddaren träder fram med mycken
artighet och kyssar henne med grace på foten.]
A votre service Madame on offert toute ma vie,
Cette est la juste loi de toute Chevalerie!
Mon bras et mon epée, sacrées à l'innocence,
Decide le sort du monde par notre indulgence.
[Till Anden]
Med prakt och all respekr, Ni henne återför!
[Till Zemire]
Ah! le plus doux moment est de ma vie cette heure?
[Han stiger fram med mycken sirlighet och kysser Zemire på foten. Denna täcker honom munnen; han kysser, kastar sig på knä för henne och kysser åter hennes fot med yttersta häftighet. Derefter trycker han den med de våldsammaste åtbörder till sitt hjerta och förhänget faller.]
Tredje Öppningen.
[Sorgkammaren. De sörjande systrarne hafva något hämtat sig, och sitta nu vid ett arbetsbord stäldt nära likkistan. Morgonen ljusnar. Vaxljusen äro släckta.]
Mad. Pleureuse [Bär om halsen en medaillon, hvarpå bilden af Zemire är målad.]
[Ett ögönblicks tystnad. Arbete.]
Men äfven smärtans sår kan tiden hela!
Hon läka kan ett bröst der sorgen svider!
Med många olyckor mig ödet drabbat;
Jag saknar mor och far och slägt och vänner,
Dem alla ryckte döden från mitt bröst.
Jag dem har glömt, man glömmer dem ju lätt,
Då vid en älsklings hjerta man sig tröstar.
Och min Zemire, Du var min tröst i nöden.
[Med en våldsam suck.]
Men äfven dig har ödet från mig ryckt!
Med ilsken afund såg det vred vår lycka,
Såg blomsterbandet som så nära knöt
Mitt lif vid ditt! Och afund bröstet svällde!
Nu ljunga hennes åskor mor ditt lif,
Och evigt skiljas vi på denna jord.
[Med häftighet]
Barbar! du har ej älskat, har ej saknat!
Du känner icke hjertats helga längtan,
Du vet ej hur det för en älskling brinner.
[Faller på knä i yttersta raseri,
sträckande händerna mot himlen.]