Zemir vår ömma vän
Du hälft utaf vårt hjerta,
Förstår du än vår smärta,
O se vi dig igen!
O! jämmer, O! jämmer! O nöd!
Zemir vår ögonsten!
Du som i himlens salar
Med englarne samtalar.
Glöm ej mitt hjerteben!
O! jämmer, O! jämmer! O nöd!
Jag glömmer icke dig!
Hur kunde jag dig glömma,
Du himlaljufva, ömma?
Ack glöm blott du ej mig!
O! jämmer, O! jämmer! O nöd!
O! se du, till mig ner,
Se mitt beklämda hjerta!
O! anar du min smärta,
Och hör hur jag nu ber?
O! jämmer &c.
Förspörjer du min gråt.
Och hör de qvalda toner.
Som upp till dina zoner
Försänds med sorgligt låt
O! jämmer &c.
O! får i himlen du
Söt grädda, socker kaka,
O får du socker-kaka,
Ell' får du blott ragout?
O! jämmer &c.
Ack! om du skref till mig
Att du der icke svälter.
En ryslig sten då välter
Ifrån mitt hjerta sig!
O! jämmer &c.
O! får du der en kyss?
Mån' englarne ej kyssa.
Mån' de till sömn dig vyssa.
Såsom jag gjorde nyss?
O! jämmer &c.
Farväl du ljufva vän!
Det lättar dock mitt hjerta.
Det lindrar qval och smärta!
Att minnas dig igen!
O! jämmer, O! jämmer! O nöd!
[Lång paus, upptagen af Systrarnes suckan, pustar, snyftningar och de häftigaste åtbörder, betecknande deras djupt krossande sorg och saknad.]