— Jag är densamme som talar med eder!
— Å, kära bror, det var längesedan — — va — känner du inte igen mej? — konsul Kleiner — — hä? — — kommer du inte ihåg din gamle kamrat i sjätte nedre, Kalle Johanson? Kleiner, you know? Charles Kleiner!
— Jo, visst fan, guda på dej, gamla morrhoppa, hur gick det för dej sedan? Jaså, konsul, jo, jag tackar, jag! Det är inte bara råttdito det! Nå, vad kan jag stå till tjänst med?
— Vill du äta en liten middag med mig på Djurgårdsbrunn — på tumis — gamla minnen — och ett förslag till en affär, first class — eller kanske du vill ha — damsällskap? nå, man kan ju undvara — ha ha ha — ja, vi ha ju båda levt igenom det där — jaså, på inga villkor — Sankt Antonius i alla livets skiften — Josef däri! Men det är verkligen en affär, en god affär! Jag talar allvar nu — det är fråga om en affär på många och blanka dollars! Kommer du klockan fem? — eller vill du att jag skall hämta dig med min bil? Säg bara ifrån! All well on board! Klockan en kvart före fem håller min chaufför utanför Grand. Tummen? — All right!
Det var alltså min gamle kamrat Kalle Johanson som blev kvarsittare i sjätte nedre i Norrköping på grund av grovt fusk i en svensk skrivning. Vi fuskade ju allihop, men Kalle Johanson fuskade så fruktansvärt idiotiskt, att han fick skylla sig själv vid upptäckten. Så försvann han i världsvimlet, kom på kontor, läste språk och blev korrespondent och fick ärva tretusen zekiner av en halvmoster och gav fan i kontoret och startade en agenturdito, slängde den med förtjänst, kom över aktier i ett granitbolag, sålde dem, köpte ett hus på Östermalm just då Östermalm skulle lanceras och blev lancerat, köpte ett hus till vid Birgerjarlsgatan, köpte ett hus vid Drottninggatan, köpte sig päls och fick kredit. —
Nu var han Eldslandets konsul i Stockholm, en man, som räknades med, hade ärligt betalt sina ordnar och hade rätt att bära sitt huvud högt.
Å — jag kände nog till Kalle Johanson — jag menar Charles Kleiner — men jag var verkligen så yrvaken och i behov av sömn eller lugn eftertanke, då han ringde på, att jag inte ögonblickligen uppfattade situationen.
Klockan en kvart före fem stod konsul Kleiners auto utanför Grand Hotell, och om precis sju minuter steg jag av vid Djurgårdsbrunn. Om två minuter kom konsuln i en 34-hästars auto farande som själva fan. Han hade inte hunnit hämta själv, utan måste ta till sitt allra våldsammaste fortskaffningsmedel.
Vi åto middag. Vi upplivade gamla minnen. Vi talade om våra gemensamma lärare och Kalle Johanson skällde friskt på dem. Hur fan kan man för resten bli lärare? 3-4 tusen kronors lön och 24 lektioner i veckan! Man skall vara korkad.
Då champagnen kom in kommo vi till affären.