Inom en minut hördes dova snarkningar från det inre av byltet, som föreställde Vemans huvud. Och inom två minuter hade vi också somnat. Om några timmar skulle vi åter få förnöja våra själar med hans växlande och underbara historier.

Sjömansliv.

Janne Mattson och jag dricka vår arrakstoddy vid aftonlampan. Så länge det är dager, bygger han min ateljéstuga på en av de vackrast belägna bergknallar i världen — havet på tre sidor och min egen segknotiga strandskog på den fjärde. Men vinterkvällarna kräva samspråk och historier och toddyn tinar upp själarna och vi tala om havet och allt det underbara som kan hända där, om skeppare som seglat som djävlar och svurit och haft fan ombord, om gudliga skeppare som förlorat trots sin gudlighet, om lustigheter från skansen och hamnarna och danslokaler med svarta och gula och bruna flickor och om orkaner och förlisningar och död och elände. Ty havet är rikt och gott, men känner varken barmhärtighet eller obarmhärtighet. Därför skall man inte tro på det utan lita bara på sig själv.

Men varje ärlig sjöman har en mystisk hjälpare som alltid kommer i rätt tid och varskor, om det är fara å färde.

— Hur ofta har jag inte blivit purrad av den! säger Janne Mattson. Jag har legat och sovit som en stock efter hårt arbete och kanske haft ett par timmar kvar till min vakt, och så har någon tagit mig hårt i axeln. Och då jag satt mig opp i kojen är allt lugnt, dörren är stängd och det snarkas runtomkring på britsarna. Men jag har stigit upp och gått ut och tittat och alltid har det kommit väder, en by eller annat fanstyg. När man är så gammal sjöman som jag, har man reda på litet mer än gröngölingarna och kan varsko i tid och få ut folket, om det skulle behövas. —

Jag invänder, att jag inte tror på något övernaturligt, fast det är mycket som är svårt att förklara, men kunna förklaras måste det.

— Å, det finns mycket ombord i en skuta, som man inte reder ut så lättvindigt. Jag har seglat med kapten Storm — han var väl den vildaste sjöman som har trampat på ett däck. Ju mer det blåste, dess mer svor han — ja, han brukar ju komma hit till Grisslehamn ibland, för han bor ju bara en halvmils rodd härifrån — han hade tur i allt och tjänade in pengar som gräs åt rederiet, fast han blev för svår till slut. Han söp en kanna brännvin på dygnet och låg inne på sin soffa och spottade i taket och talte för sig själv och svor så åskan kunde slå ner. Men sjöman var han, fast han aldrig tagit någon examen, och då det gällde klarade han skutan bättre än vilken skeppare som helst. Han såg något fanstyg ibland och frågade oss, om vi sett ett par gubbar, som han hade litet otalt med. Så en gång när vi kommit in till Stockholm och skulle ha opp henne på Långholmsslipen, var hon för tung, så vi måste föra allt svårt gods i land först. Men då vi höll på med det, kom kapten rätt som det var och rådde oss att lämna kvar litet grejor ombord i rummet åt de där gubbarna, ty de tyckte inte om, att det blev rent hus. Lämnade vi ingenting, skulle det kunna hända, att de drog i väg med våra sjömanskistor eller ställde till med något annat sattyg. Ja, vi lämnade några gamla blockhus nere i rummet, men de där gubbarna måtte ha tyckt att vi lämnat för litet, för det blev ett djävla liv ombord på natten. Vi hörde tydligt hur de drog blockhusen fram och tillbaka och hur luckorna slogos upp och slogos igen gång på gång och det där låter inte riktigt trevligt i en tom skuta.

Dagen därpå kom kapten och såg allvarlig ut. Litet full var han som vanligt men allvarlig. Och så sa han: — Nu ha de där gubbarna lämnat skutan och kommer inte igen mer. Jag har talat vid dem. De hade var sitt bylte under armen. Men den som seglar med den här skutan efter mig, han seglar inte länge. Och mycket riktigt! Året därpå förlorade skeppar Janson som kom efter gubben, ty gubben hade blivit för svår och fick inte ha befäl längre, på gotska kusten nånstans. Med man och allt. Jo, han var alldeles omöjlig, kapten Storm! Men sjön kände han till. Och han tog ett ståtligt avsked av sjön, då han gjorde sin sista resa med skutan och hade fått reda på att han inte skulle få fortsätta, fast han tjänt in så mycket pengar med den. Vi kom för fulla segel in i Grisslehamnshamnen för en ostlig rivare, och han ställde sig själv till rors och körde opp henne mitt för där vaktmästar Sandberg bor nu. Opp i strand rent av, och där stod hon. Och så sprang han i land och skrek åt redarna: — Där har ni henne nu, och nu kan ni begagna henne till avträde eller vad fan ni vill!

Jag skulle vilja kunna berätta så bra som Janne Mattson. Jag är för litet fackman för att kunna ge en exakt bild av det han gör så levande. Man måste vara sjöman, men jag gör så gott jag kan, ljuger litet och talar sanning så ofta jag kan.

Emellertid skall jag ta reda på kapten Storm som nu går på 80-talet. Och vid en grogg skall han få berätta sitt livs skiftande öden. Nu har han väl glömt sin ungdoms och mannaålders konster. Han kunde stå på ett ben med händerna på ryggen och lyfta det andra benet tills han bet i stortån. I en fransk hamn hade han förskräckligt klått en brottare, som satt ut en stor summa för sitt besegrande. Och ombord var det inte lönt att bråka. Ty han var en jätte som skrämde folk med sitt röda skägg, sina hemska ögon och sina krafter. Men bakom alla sina muskler och oberoende av brännvin och hädelser och vilda sjömanstag hade han en vek själ, ett barns själ och var som en far för folket ombord, då någon behövde hans hjälp. Fast han tyckte om att skrämma först.