Vi göra en ny toddy, och Janne Mattson berättar om sin strandning med barken Forsete på holländska kusten för 10 år sen.

— Vi hade gått från Gävle till Arendal och därifrån skulle vi först till Port Natal och sedan till Bangkok. Allt gick fint tills vi kom i Kanalen utanför Dangerness. För är kanalen svår på sommaren, så är han ett helvete på vintern. Och det här var i december. Det kom västlig storm just mitt för Dangerness och vi måste lämpa det mesta av däckslasten och börja länsa. Vi länsade tills vi kom utanför Goodwin Sands och vi hade stått oss bra, om vi hade fått behålla honom västlig, men han sprang över på nordvästen och blev ännu ettrigare. Det blev snöstorm och drivisen kom. Vi drevo undan vind i tre dygn med bara andra stormärsseglet kvar. Förstumpen hade blåst ur liken och vi seglade hela tiden med oljepåse på kranbalkarna, för sjön var orimlig.

Tredje kvällen kom styrman och lugnade oss med, att nästa kväll skulle ingen av oss vara i livet, om vind stod på sig. Men jag tyckte, att han gjorde orätt med att prata så där, för så länge det finns liv, är där hopp.

Klockan 12 mitt i svarta natten fick vi syn på IJmuidens fyr mellan sjötopparna och då fanns intet att göra, så djävligt som vädret var, annat än att tänka på Zandvoorts räddningsstation. Vi närmade oss land, det hjälpte inte att försöka hålla sjön. Vid 4-tiden fick jag gå till rors, ty jag var erfarnast och styrman kom och surrade mig fast. Fan och inte jag ville gå surrad till botten, utan jag löste mig. Så kom han och surrade mig igen, men jag gav orderna fan! Jag löste mig, för jag ville vara ledig. Att stå surrad till rors är ju som att vara korsfäst, då man stöter på!

Klockan 5 signalerade vi med bloss och fick svar från stationen. Då gav gubben order att styra rätt på land. Besättning och gubben gav sig upp i riggen i vanterna på båda sidor utom andre styrman som stod akteröver och hällde ut dämparoljan, men rätt som det var tyckte han, att sjöarna blev för svåra, slängde damejeannen och gav sig opp i riggen han med.

Nu var jag ensam på däck och styrde rakt på land. Vi såg det ligga svart framför oss över brotten som lyste och kokade, men jag tänkte: Jag stannar på min post, hända vad som hända vill, det kan inte bli värre än döden, och dö måste vi alla.

Då hörde jag, hur det dånade till bakom mig, det fräste och mullrade, och en brottsjö kom svart över mitt huvud. Jag hukade mig omedvetet, och så föll den. Det var sista brottet, innan hon törnade. Sjön tog bort aktre lästången, skylightet på rufftaket, ruffdörrarna och jag följde med och kom ut i sjön ungefär mitt för mesanriggen. Jag åkte längs sidan i fraset och kände och trevade under farten på plankorna och hann tänka att nu tar jag avsked ordentligt av den här skutan. Men just som jag förstod att jag inte skulle kunna hålla andan längre, kände jag en ända utanpå min högra hand. Jag högg tag som själva fan och började arbeta mig opp. Jag var nästan kvävd då jag fick luften. Ändan som blev min räddning satt fast i nagelbänken på mesanriggen och hade spolats över relingen med den sista sjön. Jag kom upp i riggen alldeles under kapten. Han hade sett, att jag blev borta med brottsjön och han skrek ned till mig: — Aldrig trodde jag, att jag skulle få se timmerman mer!

Jag svarade, att jag tyckte det var förståndigast att gå ombord, för att ligga ute i sjön i sådant här väder kan inte vara någon framtid. Men gå nu ner ur riggen, för när vi törnar, kan den gå när som helst och då är det slut med oss allihop! Jag visste vad jag sade, för jag hade varit med förr.

Alla knallade ner ur riggen och i nästa ögonblick högg hon i. Där låg hon och högg och högg och åkte fram för varje hugg ett litet stycke mellan brotten. Vi ställde oss och höll oss fast i nagelbänken runt mesan. Så började hon ligga över åt båda sidorna och för varje gång med en så djävlig fart, att vi inte fick fäste med fötterna, utan benen stod rätt ut i luften på oss varannan gång på den ena sidan och varannan på den andra.

Man tycker, att tiden är lång, då man håller på med sånt där, men nog höllo vi på 20 minuter på samma vis och det kostade på armarna. Litet var funderade på att ge tappt och lägga av.