Men plötsligt kom en sjuhälsikes sjö och svängde henne, så förn kom utåt. Det var vår tur. Vidare hade det kommit vatten i henne, så hon blev tyngre. Och förn klöv sjöarna så att hon låg rätt stilla och småhögg. Vi sågo blossen i land och väntade räddningen.

Då hördes den första raketen fräsa och slå ned i vattnet mitt för aktern så nära, att det fattades bara ett par famnar i att vi blivit ihjälslagna.

En lång stund gick och så sköt de igen. Då löpte pilen över mesanriggen och en man gick upp och fick ner linan.

Vi började hala åt oss trossen alle man och gubben med. Det var ett styvt arbete, ty vi låg långt ute, och just då vi hade trossen så nära, att knopen satt utanför hackbrädet, sprang linan. Hon var för smäcker för det avståndet.

Det hade blivit så ljust, att vi såg, hur de kom körande med livbåten för att försöka med den, men brotten var för svåra. Först efter två timmar kunde den fås ut. Vår tur var, att vi törnat på vid högtid. Klockan 10 på förmiddagen hade vattnet gått ut så mycket, att de vågade närma sig oss. Då var all fara över — nära på — utom svårigheten att komma ombord i livbåten. En man i sänder stod klar på hackbrädet och hoppade handlöst ned och greps som man tar en boll. Och sist kom gubben, han var en liten satt karl och kunde inte hoppa i rätta ögonblicket, då båten var högst i sjön, utan kom på huvudet och vi trodde att han skulle slå ihjäl sig, men holländarna klarade honom fint, han fick inte en skråma. Holländarna voro styva sjökarlar. Jag skall säga, att det är inte lätt att hålla en båt ifrån en fartygssida med årorna. Men de var vana. Och då vi alla tolv var bärgade, vändes mot land. Tre brottsjöar gick över både båt och manskap och efter varje sjö såg holländarna på oss och skrattade — och vi skrattade med — vi kunde ju inte tala med dem. Och då livbåten högg i botten, kom mera folk ut och bar oss i land, vi fick inte gå själva fast vi ville, ty bottensanden är lös, och då man är utarbetad, kan man ju dråsa omkull och försvinna. Det är inte lätt att hålla reda på tolv man ibland brottsjöar, där vattnet når en under armarna. Och räddningsmanskapet ansvarar för alla.

I land stod en vagn, en skrinda, som skulle föra oss till själva Zandvoort, som är badort och allting. Men att åka i december, utan en torr tråd på kroppen, hör fan till. Och vi sade ifrån. Efter en stunds tecknande fick vi var sin ordentlig konjak och fick gå. En massa folk följde oss, badgäster från Zandvoort och annat folk från Haarlem, som ligger nära intill och alla var vänliga och kom med mat, konserver och sprit av alla slag. Ja, då vi var räddade, är det inte mer att säga!

Men nog är sjömanslivet det slitsammaste av allt. Säg mig något yrke som är värre! En sån här historia begriper inte landsbor — de har ingen aning om vad en sån där resa betyder, om de nu ha aning om någonting för resten. Om någon skulle gå opp i land och fastna under en granrot, det skulle de möjligen begripa, men ta mej fan de begriper en strandning. Bönder ä bönder, om man också förgyller dem och sätter en cigarr i käften på dem!

En seglare.

Fondmäklare Sundgren var en fyrtiofem års man av så kallad vanlig typ. Han hade inga så kallade andliga intressen i så kallad högre mening. Han förtjänade bra med pengar, tyckte om goda middagar och whiskygrogg, ägde en sockerbagarvilla en halvtimme från staden och en segelbåt som han ej kunde sköta. Han var litet fet — punschmage och svensk vall — och var blond samt svettades, till och med om fötterna.

Även fondmäklare måste dö. Sundgren hade egentligen aldrig tänkt tanken på döden fullt ut — i likhet med de flesta människor för övrigt. Han hade visserligen sett folk dö och rest i täckvagn ut till Nya Kyrkogården och med allvarlig min tryckt änkors och änklingars händer, men han hade — kan man nästan säga — icke tänkt sig in i att han själv skulle däran en gång. Han hade möjligen då och då ryst inför mysteriet, men en cigarr och en grogg eller tanken på affären hade distraherat honom, så att man kan nästan påstå, att han var ganska obekymrad, vilket inom parentes borde vara det normala. Alltså kunna vi kalla Sundgren normal även i fråga om dödstanken.