En vacker sommarkväll sade hans hustru till honom: — Hör du Julius, jag har inte fått något bud efter ölkorgen, som styrman satte i land på Lindströms brygga, den slarven. Karlsson är ledig i kväll och ingen vet vart han har gått. Han är ute och super igen förstås. Du kan gärna ta och segla efter ölet!
Sundgren kände en viss känsla av obehag vid tanken på att behöva segla ensam, fast det blåste en den allra hyggligaste fruntimmersbris, men han skämdes att visa, att han var rädd. Detta var dumt av honom, ty hans hustru skulle ha förstått det och till och med hindrat honom att segla under sådana förhållanden, men han hade alltid sökt inbilla henne, att han var född seglare och gladdes åt hennes beundran och trygghet i medvetandet om hans skicklighet. En sådan svaghet är nog vanlig hos män av Sundgrens kvalité. Den kan vara ödesdiger, men de lita på sin tur att alltid i båten ha någon, som i vidrigt fall räddar situationen. Alltnog — Sundgren avseglade för att upprätthålla sitt anseende i makans ögon. Häri ligger ju en viss djärvhet, en egenskap som icke lär vanpryda män, men överskottet av dumdristighet förringar i viss mån det karlaktiga i Sundgrens handlingssätt.
Till Lindströms brygga hade han medvind och det ofarliga i seglatsen åstadkom — ett föga invecklat psykologiskt fenomen — att han kände sig som en gammal navigatör, en sjöbjörn för vilken rundandet av Kap Horn under orkan blivit ett till äckel tråkigt vardagsgöra. Det kårade litet ibland och båten sköt bättre fart. Sundgren tyckte inte riktigt om kårarna, ty han förstod att han måste kryssa på hemvägen, och han hade aldrig fått riktigt klart för sig, hur man tar en by. Han var bara van att sköta focken.
Emellertid lade han till vid Lindströms brygga så gott han kunde, det vill säga, att om hans båt varit några gånger större hade Lindströms brygga varit bara ett vackert minne. Ölkorgen stod där otullad och all right. Sundgren öppnade en halv pilsner, tömde den med välbehag, tände en cigarr, halade ned korgen midskepps, löste förtöjningsändan, gav bryggan en knuff och anträdde återfärden.
Små blå skyar svepte över fjärden och Sundgren kände, att han stod inför en uppgift. Han trodde sig minnas, att man måste hålla så nära vind som möjligt för att ej pressa ned båten, och han visste också, att man måste segla något så när liberalt för att komma någon vart, men han var så rädd för byarna, att han glömde hålla farten. Rätt som det var stillnade det hastigt. Sundgren föll av för att få vind, men den bara fladdrade i seglen. Plötsligt såg han en svart by komma emot sig, han försökte ta den, men hade ingen fart, storskotet höll han förstås krampaktigt fast i — och i nästa ögonblick låg båten på sida. Ölkorgen ramlade i med klirr och buller, Sundgren släppte omedvetet roder och skot och sög sig fast i korggrepen — ty det var ju ölkorgen han skulle hämta. Korgen var av järn och han följde med ett par meter, innan han släppte tag och begrep, att han var på galen väg. Så slog han och arbetade med armar och ben för att komma upp, och då han äntligen befann sig med huvudet över vattenytan och fick dra ett långt andetag, var båten försvunnen med segel och allt.
Rådvill trampade han vatten och började fatta, att han verkligen var i stor fara. Då dök en av båtens lösa tofter upp alldeles framför honom. Han grep den hastigt och utan att tänka på, att han måste hålla sig mycket lugn och stillsam för att kunna dra nytta av dess bärighet, han kom åter med huvudet under vattnet, släppte toften och började tänka inåt sin egen hjärna: Lugn! Lugn!
Han måste söka simma i land och dit var ganska långt. Han måste koncentrera sig på att ej trötta ut sig.
Skorna kunde han ej ta av sig, och snart kände han fötterna obevekligt dras nedåt.
Plötsligt lyste det till i hans medvetande. Det kom som en blixt, en ny okänd rymd öppnade sig för hans själ, och denna rymd var glasklar och oändlig och sade till honom: — Nu skall du dö!
Det förekom honom som om dessa ord träffade hans trumhinnor både utifrån och inifrån. Återigen hörde han dem: — Nu skall du dö! — och de upprepades allt hastigare som då en maskin sätts i gång — tills de blevo ett enda sjungande monotont surr och vin som av remmar och hjul: Döööö — — —