Stående upprätt i vattnet rörde han endast armarna och stirrade mot den gröna kvällshimlen där röda moln summo. En oändlig trötthet kom hans ben och bål att domna och han tyckte, att han levde endast med hjärnan och armarna. Och hela tiden sjöng det allt närmare och närmare: Döööö — — — Nu var det inne i hans öron, inne i hans huvud det sjöng, mitt inne i huvudet, hans lilla fattiga fondmäklarhuvud.
Då blev han varse sig själv — sången och surret tystnade — han blev varse sig själv liggande i en vassbänk och vaggande i en stilla dyning. Bara hakan och den ljusa västen syntes i vattenbrynet. En båt kom i vasskanten och en röst sade: — Nej, vad är det som ligger där? Någon petade till honom med åran, så att huvudet kom att gunga upp och ned, men han kände det ej, såg det endast och hörde hur en grov karlröst ropade: — å fy fan, det är ju ett lik — det är Sundgren, fondmäklarn — vi få ta’n på släp — fan ska ta’n ombord — slå en ända om klövarna på’n så ror vi i land — — —
I samma ögonblick vaknade Sundgren vid att någon höll honom i ena örat med ett fast grepp som gjorde ont. Han slog upp ögonen och ville tala men kunde inte, ty han hade fått in vatten för många dussin groggar. Han bara gurglade och stirrade fånigt på en gammal käring som låg framstupa i aktern på en sköteka och höll honom i örat.
— Det var sista ögonblicket, grosshandlarn, sade käringen. Kan grosshandlarn ta sej ombord själv, annars slår jag en ända under armarna på grosshandlarn, så får grosshandlarn släpa med tills grosshandlarn kommer på grundvatten. Full med vatten, kan jag si, det blir att kräks några dar, men det går över.
Sundgren gurglade hjälplöst.
— Han kan välan hålla sej i relingen medan jag slår akterändan om honom.
Sundgren grep matt tag i relingen och kände hur ändan drogs under armarna på honom. Han hörde en knop göras med ett vant ryck och märkte snart, att ekan var i rörelse.
— Håll nosen över spat, grosshandlarn, annars ä han räddad förgäves! hörde han någonstädes från himlen.
Mitt i alltsammans återfann fondmäklare Sundgren sig själv, och hans första tanke var: Skandal! Skandal. Herrgårdsfiskarns änka hade räddat honom från drunkning.
Han kände fötterna skrapa mot en stenig botten, grep fastare tag i båten, hasade sig efter och hade om några ögonblick fast mark under fötterna.