Han var ganska våt och vattnet rann ur näsa och mun.
— Vet grosshandlarn va skot är till? Di är att skota an med och att släcka på och att lägga av, om det kniper. Det är många stockholmsherrar som ligger på sjöbottnen för att dom inte har haft reda på det. Åka i droska är en sak för sig och segla är en sak för sig, ska jag säja och det är tjyven till skillnad på dom.
Fondmäklare Sundgren grep efter sin plånbok, tog fram en dyvåt tia, räckte den åt gumman och gurglade fram: — Tack, mor Britta, här är lite till kaffe — men på det villkor, att mor Britta inte nämner ett ord till någon om det här. Det var ju en olyckshändelse och det var en förskräcklig by som kom — — —
— Ge sej aldrig ut mer ensam, grosshandlarn — säg till mej, ska jag gärna följa med, men gå inte i båt mer utan folk med — va ska frun säga, då hon får se grosshandlarn så där, nya kläderna rakt förstörda och hatten borta, ja, si di stockholmarna, di stockholmarna, di frågar då inte efter liv eller pengar mer än jag efter en snorgärs. Tack så mycke, grosshandlarn för pengarna, jaja, livet ä ju också värt nånting, så jag skäms inte att behålla dom. Ska jag ro grosshandlarn hem?
Fondmäklare Sundgren skämdes att ha blivit räddad av en käring.
— Nej tack, mor Britta, jag går, det är inte farligt med mig, jag känner mig helt kry nu. Men kom ihåg! Låt det här stanna mellan oss. Kanske det var för litet — varsågo här är en femma till!
Fondmäklaren är åter i staden och berättar icke ogärna om den förfärliga storm han ridit ut, då han skulle hämta ölet vid Lindströms brygga. Det kom en orkanby och han höll upp emot den så länge han orkade. Men människans krafter äro begränsade och han måste lämna sin kära båt för att söka sig inåt land på en toft. Han underlåter icke att berätta hur ens hela liv passerar förbi en de ögonblick man väntar döden. Men sjön är fortfarande hans kärlek. Den som en gång känt hur härligt det är att hålla i skot och rorkult när skummet ryker över de vida fjärdarna, och vet att han kan klara sig i det längsta, han överger aldrig sitt älskade hav. Skål!
Han säger det kanske icke fullt så poetiskt.
Midsommardans.
En kväll vid midsommartid. Jag är ute i kajak och överraskas av dimma som kommer drivande norr ifrån med en vind som icke berör vattenytan. Den släpar över sjön med söndertrasad botten och min rock blir grå av små våta pärlor. Men plötsligt sjunker den och jag är inne i molnet. Kajakspetsen ser onaturligt avlägsen ut, vattnet får dimmans färg och jag sitter som i ballong, ensam i rymden utan annat sällskap än två döda grisslor, vilkas fötter lysa som blod på den grå segelduken.