Men i fjärran hör jag ljud som av en propeller, regelbundna, taktfasta, och mina öron inbilla sig ana en avlägsen musik, en myggkvartett på en halvmils avstånd. Jag lyssnar och jag börjar förstå. Det är dansdunket i fyrvaktarns storstuga och ljudet av hans nya orkestrionett, såvida det inte är Harpöpojkarnas fioler och tullroddarens klaver. Jag styr mot ljudet i den börjande skymningen. Rätt som det är dyker en väldig bergvägg upp. Det är Palten, ett litet skär, knappt alnshögt, som dimman förstorar. Jag känner igen de båda svarta gångarna i den röda klippan och stenen som ser ut som en säl. Nu vet jag kursen till nästa skär. Musiken och dunket hörs tydligare. Här har jag Lötgrundet och om fem minuter skymtar rönnen på Kleven som ett fantastiskt jätteträd med böljande konturer, och så pang, dimman är borta, men nu börjar mistluren tuta. Alltså ett nytt dimband norrifrån, då han teg i den här tjockan. Två ljus blänka till och slockna allt efter dyningens fall och höjning, och jag paddlar med ångbåtsfart västerin mot hamnen under bleka nytända stjärnor medan nästa moln höstmörkt släpar söderut bakom mig.
Då jag svänger om Karudden in mot sjöbodarna, hör jag snabba årslag och stänk som av en ovan roddare. Jag vilar på åran. Och tvärs igenom den nu tydliga musiken och dunket och årornas gnissel hör jag snyftningar och en tårkvävd stämma, som halvsjunger:
— Djävlarna, djävlarna — å söta snälla — å å — djävlarnas översta och Beelsebub — å — å — — —
Nu glänsa åror i stjärnljuset och en sköteka närmar sig i en stänkkaskad från ilskna årtag.
— Å å djävlarna — — —
— Hallå, vem där? ropar jag.
Årorna lägga sig och åkallan tystnar. Jag ror fram till den bedjande och känner igen honom. Det är naturligtvis Matts Pers Kalles Johannes, full som ett ägg som vanligt. Ögonen sitta som tennknappar i skallen på honom och snusdreglet hänger i två skäggtömmar ur hans svarta mungipor och angjorda vid västen. Resten av hans ansikte är blod.
— Vad i herrans namn är det med Johannes? frågar jag.
— Si, vad han har gjort, säger Johannes, si så han har slagit mej. Han tog litern, den djäveln, och klämde mej i huvet, så jag stöp som ett svin, men ja ska djä — — —
Johannes vände ekan mot land och började ro som om det gällde en spurt.