— Jaså! Kristin tredskas! Vi ska se, om inte professorn kan få Kristin att vara hövlig! Johan! Johan!
— Aj som fan, tänkte jag! Nå, då får man väl ge sig ut i kriget. — Vänta bara lite, jag skall ta på mig en krage!
Jag tog på mig kragen och min blå halsduk och bytte ut nattrocken mot smokingen. Jag kom ut i salongen elegant, oemotståndlig, nästan ung. Jag hälsade damerna. Vid dörren stod Kristin.
— Du ville tala med mig, sade jag till min hustru.
— Ja, jag vill, att du skall tala med Kristin. Hon vill inte svara, när jag frågar.
Jag fixerade Kristin. Hon stod där vid dörren med blicken riktad in i något fjärran, på någon fjärran poliskonstapel och med mungiporna föraktfullt neddragna.
— Kristin, sade jag och föresatte mig att verkligen vara professor i filosofi. Frun påstår, att Kristin inte svarar på hennes frågor.
— Frun har inte frågat mej någonting!
— Men frun säger sig ha frågat. Alltså, lagvigda maka, vad har du frågat?
— Jag har frågat, varför Kristin inte kokat gott kaffe åt oss.