Tacka vill jag däremot ombyte av geologiska perioder. Ett sådant ombyte lär dock försiggå så långsamt att kåseriet, om det gjordes riktigt samvetsgrant, torde bli till och med långrandigare än dessa rader — — — och det vill jag bespara läsaren.
Nej, låt oss nu gaska upp oss! Låt oss komma överens om att ha riktigt trevligt tillsammans under 1908! Ha ha ha! Klang det där skrattet äkta? Det beror naturligtvis på uppläsaren — ty detta föreläses antagligen i alla svenska hem. Äktast låter det alltså i Frippes eller Forsells munnar. Vi andra som äro klena teaterspelare göra det ihåligt, vemodigt, uppskruvat, oäkta, ty vi tänka: — I år blir jag ett år äldre, och min pyramid är inte halvfärdig än — — —
Nej, min läsare, tänk inte på att du blir äldre och närmar dig det oundvikliga, utan bekransa dig med mig och sila ditt vin.
— — — Nunc pede libero
pulsanda tellus!
Vet ni, det är verkligen svårt att skriva ett medryckande kåseri om årsskiftet. Redan många gånger har jag under nedskrivandet av dessa rader stirrat på en fläck och tänkt mig in i Det Oundvikliga. Men klokt folk påstår ju att tanken på detta kommer allt oftare ju mer man närmar sig den s. k. medelåldern. När den väl är passerad, lär livet le igen. Ja, jag tror verkligen också att allt är vist inrättat, att det hela är minutiöst planerat, så ytterligt bra att vi inte kunna komma in med förslag till förbättringar. Sådant gör man då man är barn eller riksdagsman eller s. k. framstegskvinna, men vi som ha den högre visheten, d. v. s. mina läsare och jag, vi göra det inte.
Något som jag konstaterar med stor tillfredsställelse är att allt förefaller mig skönare, större, mera lockande att fördjupa sig i för varje dag som kommer. Således också för varje årsskifte — och det är ju om ett sådant jag är dömd att kåsera. Varje individ befinner sig varje ögonblick som medelpunkt i en sfär av oändlig skönhet. Detta är ju inte så illa inrättat. Man behöver inte en gång slå upp ögonlocken, om man är för lat. Blunda lika gärna och känn.
Men jag tycker verkligen inte om kvinnans rösträtt. Kvinnan skall bara vara ljuv. Ljuv! Kommer hon med lösskägg och trampar mig på tårna, blir jag förbannat arg. Jag vet få saker som äro mig så motbjudande som kvinnor i karlkostym. Även andlig sådan. Tillåt mig säga ett ärligt svenskt fy faen!
Nu hoppas jag visserligen — och jag tror, att min förhoppning har skäl för sig — att fruntimmerna inte komma att använda den där rösträtten, när de väl fått den. Åtminstone komma de inte att rösta bort snörliv och höga klackar — vilket för resten männen, som hittills stiftat lagar, borde ha gjort, innan det blir försent. De flesta ljuva kvinnor jag känner, och jag känner verkligen åtskilliga, bry sig inte om rösträtten, bara de få ha sina hattar och sina snörliv och höga klackar i fred.
Jag tänker mig riksdagen med ett par dussin kvinnor i. Somliga ha barn vid brösten, och den lyckans gullgosse som är talman och talkvinna (som också har ett par ungar i en korgvagn bredvid talmansbordet) — nej, mitt förstånd svindlar —