— Jag är målare.
— Då känner han Målar-Nisse, d’ä en tokig jävel, när han inte sitter inne. Men skicklig är han, när han är nykt. Han skulle förtjäna pengar som gräs, om han inte söpe så okristligt — han känner väl Målar-Nisse, han som strök kyrktornet i Ensta? Han brukar bo hos mej, när han är på trakten, å starkt har han alltid med sej när han kommer.
— Jo, nog känner jag Målar-Nisse.
Gubben Gaj började bli upplivad. Han gick till spisen och skakade på kaffepannan.
— Å, Petter skäller än, så vi kan få påfyllning. Ska det vara en slick till?
Vi fingo nytt i kopparna. Jag frågade Gaj om hans far.
— Jo, den ska han tro var en doktare hela dan! Men han hade fått gå igenom mycke hos finnarna, innan han blev den han blev. Han fick trampa på Nya testamentet och svära, men vad han svor på talte han inte om. Schål! Jo, jag har nog kvar gubbens ordningar, men dom visar jag inte — neej, inte för hundra riksdaler, så fattig jag är! Han lärde mej en hel hoper förstås, men det är ju syndigt att hålla på med sånt här. Schål, schål, häradsdomarn, varför super han inte?
— Det var dyrt, det där, sade häradsdomarn. Kan det inte få bli för billigare?
— Neej, det är stört omöjligt! Det är så mycket som skall skaffas ifrån abeteket och lite varstans ifrån. Schål, schål! Och meklamenterna är dyra nu för tiden, när en är för gammal att göra dem själv.