— Nå, kan inte Gaj lära mig något för pengar? Jag betalar gärna.
Han plirade full av fan.
— Ja, det skulle vara att samla harar. D’ä väl jag den enda i Sverget som kan vid det här laget — går det inte? Jo, så faen! Det var en gång för många herrans år sen, det var barvinter och nyfrusen is, och jag gjorde mina exter och filioxer nere på viken vid Rännarby, för jag såg att sjövattnet skulle stiga — och jag lag ut lite på viken åt hararna. Det var första gången jag provade det knepet, far min hade lärt mej det. Och på morron, när jag kom ner till sjön, var viken full av harar, och de satt så tätt som de kunde sitta, viken var vit av harar. Så nog hjälpte gubbens resäft, alltid! Jag smög mej fram förstås och sköt en — och alla de andra satt stilla. Så laddade jag om och sköt igen, och alla de andra satt stilla. Och så sköt jag så länge jag hade krut och hagel och alla, som inte var döda, satt stilla lika förbannat. Då begrep jag förstås att de hade frusit fast med fötterna och jag sprang hem efter en lie och lånade granngårns höskrinda och två hästar, och så mejade jag och körde hem två och ett halvt lass harar, som jag sålde till Stockholm, men jag fick inte så mycket pengar för dem, för hare var billigt på den tiden. Det är många år sen. Schål!
— Vad kostar den konsten att lära?
— Ja, för fängningens skull ska det få gå för femti kronor — det är inte opris.
Häradsdomarn satt med ögon och öron på skaft.
— Var inte dum, Engström! Det är för dåligt med hare hemma, så lägg inte ut några femti kronor, när vi få betala våran tjyvaffärd så dyrt! Var inte tokug!
— Ånej, var lugn, häradsdomarn!
— Men när jag hade sålt mina harar, fortsatte Gaj, röd i ansiktet och uppe i falsetten, så hade jag i alla fall så mycke pengar, så jag ställde till ett kalas, som de talte om i Roslagen i sju år efteråt. Och vi dansade i stugan så elvajäkligt, så det låg så mycket golvsplint kvar efter oss, så vi hade till kaffeved en hel vecka.
— Hör nu, Gaj, sade jag, kan vi inte göra upp den här tjyvaffären med en femma jämnt?