— Jae vars, för fängningens skull, fast häradsdomarn har pengar som gräs. Jag är inte obillig, det kan ingen säja. Tack så mycke, många tack! Och är det något som fallerar, så vet I var jag bor. Ja, ajöss, häradsdomarn, å ajöss, va han hette! Ska I inte ta med dropparna, som är kvar i putellen? Å, tack å välsignelse! Jo, si dä blir nåt för gubben! Ajöss, ajöss!
— Han blev jämnt i hammarn, Gajen, sade häradsdomarn, då vi sutto i släden igen. Men nu kan Engström vara säker om sin båt och jag om mina skötar. Han har doningar i dragkistan, må Engström tro. De säger, att han har ett pekfinger av ett lik, som han sinar kor med, och kyrkfönsterbly och kyrkgårdsmull och ormgaddar och en svartkonstbok efter gubben far sin. Kyrkoherden har varit och talat med honom, för han går aldrig till skrift. Och vild säger de han var, när han var båtsman. Och jäntorna kan han lära, hur de ska göra pojkarna galna i sej. De springer hos honom titt och tätt. Och stöper gör han över de sjuka — förstås när doktorerna inte duger nåt till — och när gör de det, Engström? De bara klår efter pengar, för de behöver till fina kläder och fruar som inte kan koka kaffe en gång. Men varför lämnade han kvar flaskan, Engström? Det smäller till och blir kallt!
Vi närmade oss det stolta Tälje, satte in hästarna hos handlarn och gingo upp på hotellet.
En vecka efteråt hade häradsdomarn fått igen sina skötar. Min båt förblev borta.
— Men varför går inte Engström i stugorna och ser efter om någon har blitt sjuk? Då är det ju hanses eget fel. Han måste gå omkring till folk och slå sej i språk och höra sej för. Varför gör han inte det?
Ja, säg det!
Osarkrak.
För några år sedan övervintrade en europé hos polareskimåerna, jordens nordligaste folk.