Det var så mycket lättare för honom som han hade eskimåblod i ådrorna och talade språket. I övrigt var hans kultur modernt europeisk.
Han var son till en präst på Syd-Grönland och hade tillbragt sin första ungdom där. Men även för sydgrönlänningar voro polareskimåerna bekanta endast genom sägner. Deras sagoberättare talade om ett underbart folk långt nordpå, som klädde sig i björnhudar och åto rått kött. Men ingen av berättarna hade träffat någon som vågat sig så långt norrut, ty landet däruppe var stängt av is och solen gick aldrig upp.
Dessa sägner lämnade honom aldrig någon ro. De voro i hans drömmar dag och natt, och när han blev man, beslöt han uppsöka folket i norr. Han var min gäst någon tid just då beslutet höll på att mogna. Vi försökte leka eskimåer i kanot i brist på kajak.
Han lärde mig grönländarnas sätt att smyga på säl, att locka ejder och trutar — ty av en truts vingpennor skär man de starkaste tafsarna för fiskkrokar. Man kan lyfta en karl i dem.
Och stundom roar det mig än att lägga mig i en skreva på den yttersta kobben, vifta med en måsvinge och ropa trrrrrr, trrrrrr så det smattrar över havet.
Han lärde mig krypa ur en kajak i dyning, att skära snöblock till hus och att göra en stark rem av ett helt sälskinn och att bereda den, men den proceduren talar jag helst icke om.
Och så reste han till Grönland.
När han kom hem igen, åtföljdes han av Osarkrak, och om honom har han berättat, det jag nu går att skriva.
Själv har han tydligen ansett det betydelselöst i jämförelse med annat som han upplevat. Men det gör icke jag, och det är därför jag vill rädda det från glömskan. Vi kunna ju kalla min sagesman Knud.
När han levt ett år med polareskimåerna, jagat björn, valross, säl och ren med dem, deltagit i val- och narvalsmord och dåsat med dem under den långa polarnatten, kom hemlängtan med rodnaden, som bebådade vårsolen bakom de snötäckta fjällen och glaciärerna. Han började göra förberedelser för hemresan. Det gällde att sätta slädarna i gott stånd, utvälja hundar och ordna tusen viktiga småsaker.