Knuds vän Osarkrak, en vilde på 25 år, hade flera dagar gått i djupa tankar. De hade lärt sig bli goda vänner. De hade tillsammans i hundslädar sökt framtränga så långt norrut som möjligt, på havsisen, över glaciärer, uppe på inlandsisen. De hade sovit tillsammans i bergsklyftor och ishålor, svultit och frossat under samma förhållanden, och nu skulle de skiljas.
Men en dag tycktes något ha mognat inom Osarkrak, och han sade: — Nu har jag visat dig mitt land, nu skall du visa mig ditt!
Detta hade Knud icke beräknat, men efter eskimåisk taktkänsla var det fullkomligt riktigt, och han kunde icke vägra.
Han hade visserligen sökt ge Osarkrak en föreställning om det europeiska samhället och begreppet stad, landsbygden med skogar, åkrar och underbara djur av alla slag, hästar, oxar och kor, får och svin, men han var samtidigt övertygad om att vilden endast av artighet låtsat tro på sådana sagor — ty eskimåerna äro mycket artiga. Nu skulle han emellertid få följa med och övertyga sig om sanningen av européns sagor, vilka voro mycket mera fantastiska än grönländarnas egna, som rörde sig om de farliga tornit, fabelaktiga väsen, av vilka grönländarna tro det inre av landet vara bebott, eller inuarudligkat, dvärgmänniskorna, som kunna döda blott genom att peka på målet, eller erkigdlit, som ha hundars underkroppar, eller amaroken, ett djur stort som ett fjäll, eller jätterävar och jätteharar, och tusen andra mystiska varelser — och först och sist om besvärjelser och andra storverk, utförda av deras angákut, trollkarlar och präster, som förstå att frigöra sina själar ur kropparna och förflytta dem vart de vilja.
Osarkrak följde Knud till Europa. Han hade icke en aning om de utgifter han skulle förorsaka, ty polareskimåerna veta ej, vad som menas med pengar. De idka ej ens byteshandel, utan var och en reder sig själv, och den som är oduglig som jägare går under.
När Osarkrak från den stora kajaken, ångbåten, satte sina fötter på storstadens kaj, förfärades han.
Jättelika hundar drogo slädar med hus på, i vilka människor bodde. Det var hästspårvagnarna och omnibusarna. Och människorna gingo omkring obeväpnade och i skaror som alfågeln om vårarna. Och det var ett buller och dunder, som när isen bryter upp för en väststorm eller som när glaciärerna kalva. Och man icke endast gick, man sprang som om en val strandat eller som det gällde att hinna undan en snöstorm.
Och bland allt detta stod Osarkrak, hemma i Grönland den väldige fångstmannen, föremålet för kvinnors längtan och beundran, men här bara en liten vindögd eskimå med långt blåsvart hår som flöt ned på axlarna, kobent och iklädd björnskinnsanorak, björnskinnsbyxor och sälskinnskamiker, och utan en harpun eller ens en kastpil att försvara sig med, om han blev anfallen.
Han sade: — Knud, vi måste fly, vi måste springa!