Och han började springa blint åt det håll, där det såg minst farligt ut. Knud hade stor möda att infånga honom. Människorna gapade på den lille skinnklädde mannen, och Knud fann det klokast att låta honom lugna sig inom fyra väggar. Han ville ta en droska, men Osarkrak ville sjunka ned i jorden vid annalkandet av jättehunden och den store, amulettbeprydde och pisksvängande trollkarlen, som satt vid det rullande husets vägg.
De gingo alltså till fots, och Osarkraks förundran växte samtidigt som hans rädsla avtog.
På bottnen av djupa klyftor, i vilkas väggar människorna hade urholkat sina bostäder, rörde sig den stora boplatsens män och kvinnor om varandra. Vad ville de? Vad var deras mål? Osarkrak fann deras beteende löjligt.
Och genom de väldiga och förunderligt genomskinliga tarmskinn, som voro spända framför de ofantliga fönstren, såg han deras husgeråd och amuletter. Han såg ting, som icke ens den störste angákok vid Kap York kände till. Och husgångarna voro så höga att man kunde gå rak genom dem. Men var drogo kvinnorna hudarna av de sälar männen fångat? Och när jagades det över huvud taget? Här gingo kvinnorna sysslolösa utan knivar i händerna och männen gingo obeväpnade fram och tillbaka! Ett förunderligt land, ditt land, Knud! Men de gingo väl på spaning efter oxar och får och svin, som du talat om?
Knud kunde icke förklara, ty Osarkrak skulle ej ha förstått.
De gingo in genom en väldig husgång, så bred som ett och så hög som två harpunskafts längd, gingo uppför en trappa av konstrikt slipade stenar och kommo in i ett rum utan britsar, utan eldstad på golvet och utan skinn på väggarna. Ingen var hemma. Inga unga mödrar lågo nakna och gåvo sina barn di, och inget sälkött kokade över späcklamporna. Men männen voro väl ute på jakt och väntades hem och kvinnorna väntade väl på stranden för att ta hand om byte och kajaker.
Knud hade fört Osarkrak till närmaste hotell och sökte förklara detta ords betydelse: ett gästvänligt hus, bebott av stora fångstmän, frikostiga på kött.
Osarkrak gick omkring i rummet och undersökte allt, medan Knud per telefon gjorde sina dispositioner. Telefonen var de europeiska angákuts trolltrumma, medelst vilken man lät själen lämna kroppen och besöka andras själar. Detta föreföll Osarkrak helt naturligt.
Men under vandringen utefter väggarna upptäckte Osarkrak en knapp av valrosstand, omgiven av en ring av brunt flytträ. Han frågade, vad denna knapp betydde.
Knud svarade: — Om du trycker på knappen en gång, kommer en man in och frågar, om du vill ha kött. Trycker du två gånger, kommer en kvinna och frågar, om hon får betjäna dig.