— Tänker du verkligen — — nå, du kommer nog på andra tankar, när du nyktrar till! Given går! Ha ha ha, Ostadius är dyrbar, när han fått några glas — han är obetalbar! Ha ha ha!
— Jo, med kor går det. Skål!
Den kvällen hade Ostadius otur i kille. Han förlorade två riksdaler banko, men hans humör var likafullt utmärkt.
Och han åkte hem upprätt i gula trillan, som en andans man ägnar och anstår, fast de tre andra sökt skjuta honom i sank med mörkbruna heta och söta toddar. Till slut måste de uppge försöket. —
Juldagen var den enda helgdag Hampus Gyllenhöök gick i kyrkan. Han hade redan glömt vadet. Men han spärrade upp ögonen, då kyrkoherde Ostadius började sin predikan på följande sätt med djupt allvar och vibrerande stämma:
— Djävlarna i helvetet kunna icke förneka, att i denna välsignade morgonstund etc. etc.
Då kom ryttmästaren ihåg!
Smålänningar äro ett särskilt släkte, men smålandspräster äro särskildast.
Nästa vardag kom en av ryttmästarens drängar ledande hans två bästa kor fram till prästgårdstrappan.
En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord, även om prästens kor bli friska igen, vilket nu var fallet.