— Djävlarna i helvetet!
Och han sade det med eftertryck, med ett blodigt allvar i rösten, som kom givningen att avstanna. Med gapande munnar betraktade ryttmästaren, häradshövdingen och brukspatronen hädaren. Det vart dödstyst och slutligen sutto alla fyra och sågo på varandra med munnarna på vid gavel.
— Nå, så kredense mina hjärterötter, sade ryttmästaren. Det där låter som ren svenska! Men hör du, lille bror, är du sjuk, eller är du misslynt, efter du låter din vrede gå ut över oss på det där sättet? Du är väl missnöjd med vinerna, kan jag tro, och med maten, och med sällskapet, vasa?
Kyrkoherden tycktes samla sig med ansträngning. Han bryggde hastigt en mörkbrun toddy, tömde den i ett drag och sade darrande på målet: — Jag ber min högtärade bror tusen gånger om förlåtelse. Jag tyckte nyss, att jag var så ovanligt klar i huvudet, men jag far vill, jag måtte ändå ha fått för mycket till bästa tack vare min högtärade brors välvilliga gästfrihet. Men jag hade under hela måltiden glömt en sorglig händelse, som passerat i min ladugård, nämligen att mina två bästa kor fått trumsjukan och väl näppeligen kunna räddas. Och plötsligen erinrade jag mig olyckan — kan — hick! Jag vet att sådana uttryck som det som nyss undslapp mig äro ovärdiga i en prästmans — mans — hick! mun, men jag ber de närvarande ödmjukt om förlåtelse — åtelse. Jag kan icke göra mera — och naturligtvis ångra det skedda — edda — hick!
— Hör du, bror, sade ryttmästaren, skål! och svär så mycket du vill, bara jag vet vad du svär över. Men det lovar jag dig, att om du börjar din juldagspredikan med det du sa nyss, så ska du få mina två bästa kor, vare sig dina dör eller inte!
Kyrkoherden stirrade med beslöjade ögon på sin värd. Han tycktes söka reda ut något i sin hjärna. Så sade han: — Stå — hår min ärade bror vid det ordet?
— En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord!
— Topp då! Tag hit handen, ärade bror, och slå av du, broder domare! Given går!
— Nej, nu är Ostadius mosig, sade häradshövdingen. Menar bror verkligen — — —
— Det var bestämt det där ölet, som blev orsaken till min förseelse. Men jag ber de närvarande tusen gånger om förlåtelse — åtelse — hick! Nej, jag tror jag lagar mig en toddy till, med min ärade brors benägna tillåtelse — se —