Ja, middagen kunde icke undvikas. Kyrkoherden darrade verkligen för den, ty han var övertygad om att man skulle försöka få honom under bordet som hämnd för två gångers frånvaro, och det betydde några dagars fruktansvärda koppardängare — — men se där fanns ju predikan! Han såg noga efter, om alla bladen voro i behåll — jo, det ägde sin riktighet! För resten skulle det bli ganska trevligt att få en kille igen, när han tänkte efter. Vid hans ålder hade man rättighet att ha vanor, och en oskyldig kille hos hans välgörare och vän — — — och, det var sant som fanken, de skulle prova den nya bourgognen och det nya rhenska — det var alltså en bemärkelsedag. Ja, Herren låter vinet växa till människans vederkvickelse, efter den tunga arbetsdagen! Hå hå, ja ja!

Nu kom Maj-Lotta och annonserade att kvällsvarden var färdig. Hon hade dåliga nyheter att förkunna. Två av de bästa korna hade fått trumsjukan, och lagårdsdrängen hade försökt med både terpentin och kalkvatten, men utan resultat, så det såg riktigt illa ut. Detta sökte kyrkoherden så, att han måste ta en liten sup konvaljebrännvin till raggmunkarna, hans favoriträtt fortfarande trots tio år vid Egyptens köttgrytor.

Efter maten läste han den vanliga tacksägelsen med något förströdd min, ty hans tankar voro upptagna av trumsjukan, middagen och killen, men detta var ju mänskligt och förlåtligt. Han som rannsakar hjärtan och njurar kände ju sin tjänare.

Och när han krupit ned i den pompösa tvåmanssängen av betsad björk med Immaculée conception i kopparstick ovanför huvudgärden och efter en godnattklapp på Maj-Lottas feta skuldra lagt sig i sovställning, irrade tankarna fortfarande mellan ladugården och ett festligt dukat bord med två glas framför varje kuvert, ett med en rubinstjärna i sitt innandöme och ett med en guldstjärna. Men så började hjärnan domna. Kransen och Pottan och Hussu och Värdshuset och Blarren skymtade som flädermöss förbi hans inre blick tills de försvunno i ett behagligt dunkel.

Kyrkoherden Johannes Ostadius sov.

— Det blev det sjöslag kyrkoherden hade väntat. Han hade ju visserligen haft laga förfall de två gånger han uteblivit från killen, men orsakerna förkastades som svepskäl. Ryttmästaren var vid helgdagshumör och till steken lät han hämta upp en välkomma fylld med det hundraåriga ölet som var hans stolthet. Det var tydligt att prästen skulle knäckas. Detta öl tillsatt med socker, och tärt omväxlande med bourgogne och rhenskt borde kunna slå en tjur till marken, men makterna voro denna dag gynnsamt stämda mot Ostadius, oaktat tryckningarna kommo jämnt som ett snöfall i stiltje. Häradshövdingen försäkrade att han söp som en hovpredikant och brukspatronen ville ge honom biskops heder och värdighet.

Ryttmästaren var riktigt à son aise. Han var eldröd i ansiktet, det ångade av honom, han bullrade, svor och skrattade så att tårarna runno och berättade historier som skulle ha kommit en sergeant att rodna. Han ljög och skroderade och drack gästerna till, framför allt sin själasörjare. Kyrkoherden förvånades över sig själv. Hjärnan var absolut klar. Han kände bara en behaglig värme sprida sig från mellangärdet till alla delar av kroppen, och ju mera middagen led mot sitt slut, desto mera hoppades han av killen. Han skulle visa dem, han! Detta var första gången han gått alldeles klar från bordet, han kände att han var mogen, att de tio årens träning äntligen burit frukt.

Det hade blivit en vana att kyrkoherden efter killemiddagarna framförde sitt och de båda andras tack för maten till ryttmästaren. Förut hade han alltid sluddrat på målet, men nu var han pampen, under det de andra voro ganska mosiga. Men glada! Nu talade han som en Demostenes, tyckte han själv, fast han hela tiden avbröts av ryttmästarens mer eller mindre satiriska anmärkningar, då talet blev för blomstersirat.

Inne i förmaket stod killebordet dukat med marker, toddyvirke och fyra ljus. Det var ingen tid att försumma, utan spelat började.

— Märkvärdigt så klar jag är i huvudet, tänkte kyrkoherden för sig själv under givningen. Men plötsligt, som driven av en ingivelse från underjordiska makter, utbrast han — och Gud skall veta att det var ofrivilligt — i denna fruktansvärda hädelse: