D. S.»
Det blev en uppståndelse i den fattiga komministergården. Här vinkade något helt annat än rågmjölsgröt och härsken sill. Men villkoret!
Johannes Ostadius hade varit en föresyn för de församlingar han ägnat sina tjänster. Han hade varit måttligheten själv och kortleken ansåg han som en styggelse. I Uppsala hade han visserligen några gånger hoppat över skaklarna, men hans långa askes som konsistorii skjutshäst och uselt avlönad komminister hade så småningom dragit hans sinne från det världsliga, mest kanske därför att det världsliga var för kostsamt. Nu hade han emellertid blivit en verklig andans man, en sann och god herde för hjorden och hans salvelse hade från att i början vara anlagd för anständighetens skull blivit hans psykes egendom.
Men nu kom Herren med belöningen för hans allvarliga nit, med den rättfärdiges ärekrona i form av ett fett pastorat. Och han tänkte på Psalmisten som liknar den rättfärdige vid ett träd, planterat vid vattubäckar — al—palgé—majim, som sin frukt giver i sin tid — aschér pirjó jitthén beitthó, och dess blad — vealéhu — vissna icke — lo — jibból — och allt som han gör han framgång — vekól aschér — jaaséh jazlíach — han kunde det utantill på hebreiska.
Men villkoret! Var det inte att sälja sig åt världen och köttet?
Men Herren skulle nog hjälpa honom även härutinnan. Och det trodde Maj-Lotta också, ty nu skulle hon få råd att ha två pigor, om inte fler. Och komminister Ostadius skrev ett ödmjukt brev till den forne lekkamraten och accepterade tacksamt utnämningen. Inom kort hade han domkapitlets fullmakt, då han ju var »kompetent och annars icke ovärdig».
Han välkomnades av sin barndomsvän med en större middag. Ryttmästaren, vilken han som sagt icke sett på mycket lång tid, åtminstone tjugufem år, var en vithårig, rödbrusig, bullrande herre med duktig mage och en konsumtionsförmåga som var otrolig. Hans båda stallbröder häradshövdingen och brukspatronen vägrade icke heller i vändningen. Kyrkoherden, som sedan studenttiden varit en S:t Antonius i fråga om all Epikurism, försökte hålla igen vad honom själv beträffade, men här stötte han på patrull. Varje skolkning observerades och måste försonas med bottendrickning. När kortspelet skulle börja låg kyrkoherden som en benhög, ty han var mager som en skrika, på en soffa i gårdskontoret och var omöjlig att få liv i. Ombytet från skummjölken till chambertinen hade varit för häftig. Då ruskningar och vattenöversköljningar inte hjälpte, placerades liket i gula trillan och kördes hem. Det var ett tråkigt minne, tyckte Ostadius. Han hade dagen efter kört till herrgården för att förklara sitt uppträdande och be om ursäkt men ryttmästaren bara skrattade och sade: — Det blir nog bättre, kära bror, bara du får äta opp dej!
Och kyrkoherden föresatte sig att gå till verket med ödmjukt sinne. I början blev han regelbundet slagen av de tre jättarna, men så småningom blev han mera motståndskraftig. Han lade ut och blev korpulent, nacken rundade sig och rodnade som på de andra. Men dessa hade ett par decenniers försprång och han insåg att han aldrig skulle kunna uppnå deras grad av kapacitet. Något som han icke kunde övervinna var kopparslagarna. Icke ens nu efter tio års allvarlig träning lämnade de honom i ro. De hängde i under två eller tre dagar, och det är icke lätt att spela kort när man har en hel smedja i skallen. Nu på sista tiden hade ryttmästaren för övrigt fått ett slags furia i fråga om middagar och kille och kyrkoherden hann aldrig friskna till ordentligt mellan drabbningarna.
Detta var orsaken varför han suckade så djupt och allvarligt vid läsningen av brevet som kusken lämnat honom. Ty han visste att det skulle bli sjöslag och stallbröderna fordrade revansch. Man spelade visserligen lågt, man spelade endast för äran, men den är ju också en mans dyrbaraste egendom.