— Ett ögonblick, sade prins Karageorgevitsch, nu passerar mr Gould med madame!
Den långa svarta kvinnan närmade sig följd av mr Gould. Hon gick först med ögonfransarna vilande på kinderna. Mr Gould gick efter, litet stapplande i sina blanka skor och trevande i sin vita sidenväst. Antagligen efter de amerikanska millionerna.
— Detta var alltså vad ni menar med kvinna? frågade jag skalden.
— Såg ni inte hennes ögon? replikerade han.
— Nej, hon vågade inte visa dem.
— Nå, där har ni kvinnan? Era blonda slå ut ögonen som solfjädrar, våra mörka äro naturkrafter, som gömma sina ögon till ögonblicket då de behövas.
— Men vänta, sade prins Karageorgevitsch, nu gräla de därute i tamburen. Låt oss gå!
Vi gingo ut! Den svarta kvinnan hade lyftat sina ögonfransar och skrek åt den så kallade mr Gould på äkta argot: — Qu’est-ce que t’affure sur ton bobino?
Det är uttytt: Hur mycke fick du på din klocka?
Den lille skalden försvann i världsvimlet och prinsen och jag förvärvade våra rockar. På gatan väntade automobilerna. Vi höggo en kupé och åkte nedför avenyen, som om vi aldrig hade träffat några skalder i hela vårt liv.