Ja, det var ingenting att göra åt. Men här hade han i många år gått och invaggat sig i den angenäma säkerheten att skutan var hans, sedan ett rykte spritt sig att svågern drunknat i Marseille, men han hade väl bara rymt. Och när hustrun dött fanns intet, som påminde om att Elisabet någonsin tillhört någon annan än Söderbom.
När gamle Karlsson köpte henne, kom Söderbom ombord som besättningskarl och seglade henne ofta ensam med August, då gubben hade förhinder. Vid sådana tillfällen fick Söderbom veta att han levde, ty August spelade kapten ombord och galning i hamn. Och bättre blev det inte sedan Söderbom lagt sig inne med skepparns dotter, Emma, en oförstådd fyrtioåring. Det var en skandal som hela skeppslaget talade om, men det kunde ju inte hjälpas. August stod emellertid inte ut med att dela kajuta med en som skämt ut syster hans, och efter ett stormigt uppträde svor han att aldrig sätta sin fot på skutan mera. Han tog hyra som matros och försvann. Kort efteråt dog gubben Karlsson. Det fanns inte stort mer än skutan efter honom, utom den lilla hemmansdelen, förstås, och i testamentet stod att hälften skulle tillfalla sonen August och hälften dottern Emma, men gubbens sista vilja var också att hon skulle göra paktum, ty han litade väl inte riktigt på Söderbom.
I elfte timmen blev det giftermål av. Emma dog i barnsäng sedan Söderbom förmått henne att skriva testamente till hans förmån. Efter dessa händelser, som kommo slag i slag, började Söderbom se sig om efter någon, som kunde sköta stugan och hushållet. Hans blickar föllo på Långskärsbondens dotter, som var enda barnet och en gång väl skulle ärva hela Långskäret med dess goda ålfiske. Men Långskärsbondens voro läsare. Alltså blev Söderbom också läsare. Efter ett års bön och sång stod han äntligen vid målet. Han gifte sig med flickan, men även här var paktum villkoret. Söderbom var visserligen redare och en skötsam karl, men — ja, han kom i alla fall underifrån och det var han, som blev uppdragen, inte tvärtom.
Nu var det emellertid som det var! August Karlsson skulle komma hem och utkräva sin arvedel och den var inte liten, ty skutan var värd pengar och hemmansdelen hade stigit i värde. Allt hade gått Söderbom väl i händer, han började bli smått tät — och nu skulle en — — det var så en kunde bli tokig, när en tänkte sig in i det. Vad kunde inte August ställa till med? Och var han lika vild och galen nu som då han reste kunde man vänta sig vad som helst.
Söderbom ropade på sin hustru:
— Kristin! Kom in!
Kristin syntes i köksdörren.
— Jo, nu ska du få höra! Agust kommer hem.
— Ocken Agust?
— Förriga svåger min, vet ja.