— Men han ä ju döer.
— Ja, men så låter dä inte i dä här brevet.
Söderbom läste upp skrivelsen.
— Å han ska ta hälften utå vårat?
— Just så.
— Men d’ä ju rakt på tok. Dä blir ingenting å, säjer ja.
— En lär välan ingenting kunna göra åt’et. Men dä blir ett djupt tag i sparbössa. Å ä han likadan som förr så blir dä ett syndaliv här på gården.
— Ska han bo här då? Nää, dä blir ljug, dä! Komma hem och göra oss utfattia å bo här å dra in bå lus å annat som såna där sjöbusar har mä sej! Nää, så — — —
— Nu ville ja bara säja åt dej å förmana dej te lugn, för mä lämper kommer en längst. Kanse kan en lirka mä’en så smått, så dä inte blir så farlit som dä låter. Därför ska vi ta imot’en som en kär släkting, å kan vi bli komsamser, så kan dä ju hända att ja kan få förvalta hanses egendom som ja har gjort tess nu, å den har ju varit likasom att det pundet, såsom icke grävdes ned i jorden — läste Söderbom.
— Toki ä du, om du släpper ifrå dej ett öre, Söderbom! Kunne inte den otäckingen vari drunkna, som han va! Komma här å ställa te elände, när han inte har hört å sej på åtta år! Ä dä lagligt? Å ska du inte ha betalt för att du har skött hanses del i skuta? Dä blir inte lite pengar mä di lönerna di får nu! Å skulle du inte ha betalt för du har skött hanses del i hemmanet — å fiskebragderna — å byggt — å — — åckåckåck, d’ä han som blir skyldi te dej, dä blir dä, va inte toki, ge’en inte ett öre den ledingen utan sätt opp räkning på allt besvär å omtanke å seglation — å va ja har släpat å slitet — skulle ja ha gjort dä, om ja hade visst att ja arbetade åt en sån där fylletratt — — —