— D’ä hårt, dä ä dä, sade Söderbom, men om herren slår så helar han också, å dä vi förlorar här nere utå dä jordiska, dä får vi igen tusenfalt ovanefter. Men va nu inte påstridi, utan ta imot’en som en broder, så kanse dä får bli ve dä gamla — ja styr å ställer åt’en, å han seglar sin väg, för han trivs inte länge på land, å ingen vet va som kan hända, för våra liv ligger i herrans hand.
Söderbom suckade andäktigt vid den vackra tanken.
Kristin mumlade något mellan tänderna och gick ut i köket. Men om ett par ögonblick stack hon ut näsan: — Ger du’n ett öre, så ä du inte den kar ja trodde du va. Jaja, d’ä ju du som styr å ställer, för du ä ju teminstingen hälftenbrukare, å ja har inte nåt å säja än, så länge far lever. Men kom ihåg paktumet!
Varpå hon slog igen dörren.
Söderbom skakade på huvudet. — Ja, si fruntimmer! Men jä — — — ja, en kan bli toki för mindre! —
Söderbom hade inga barn. Därför ägnade han sig uteslutande åt läseriet och mammon. Det första hade han som dekoration och den senare utfyllde hans liv fullkomligt. Den alstrade förhoppningar och byggde luftslott eller rättare grosshandlarvillor. Jakten gav ju inte så mycket numera. Åtminstone anade han slutet på de goda tiderna. Men en villa stod vid hans vik, på hans mark, som var den vackraste på Harön — nu orkade inte tankarna längre. —
Söderbom var på väg till Stockholm med Elisabet och Kristin var ensam hemma. Hon satt just i köket och drack kaffe hos grosshandlarn, som hyrde sommarnöjet, då grosshandlarfrun kom in och rapporterade, att två fulla karlar styrde uppåt Söderboms.
Jo, nu var det färdigt! Det är naturligtvis Agust. Men vem kan han ha med sig? Hon hastade hem.
På gården stodo två välklädda män i blå kavajer och fladdrande halsdukar, hattarna på tre kvart och lindrigt nyktra. Var sin kappsäck i hand.
— Kan man få träffa Söderbom? frågade den ene.