— Nää, Söderbom ä justsom på väg ifrån Stockholm mä jakten. Ä dä kanse Agust?
— Jojomänsan, dä stämmer, å här ha ja mä mej min skeppskamrat, ja ska väl presentera namnet, Sjöblom heter han, Fredrik Sjöblom, Fighting Fred, som vi döpte honom te i Frisco för han slog fyra postelinsklockstaplar — hick — på käften en kväll nere vid dockorna, han blir liksom lite galen, när han får si polis — ni har väl inte skaffat er nåra såna gyckelbockar här på Harön, sen ja reste bort, för då svarar ja inte för fö — höljderna, men vem har jag den schangdönobla hedrationen att tala mä — här står ja å pratar — dä kan väl aldrig vara — va faen ska jag säja — halvsvägerska — eller Söderbomskan, den nya, vill ja säja — eller fru Söderbom — hick?
— Jo, nog ä dä fru Söderbom, om dä ska vara så fint — ja, ja ska välan hälsa då å säja välkommen. Kammarn däroppe står i ordning för Agust. Men kamraten, si dä — dä går inte för sej — — —
— Vaffaen nu då? Bet your life! Vi har seglat ihop i fyra år, å här ä dä ja som bestämmer — — finns dä inte plats! Vi kan knyta oss i hörn om de kniper — men dä behöver vi inte. Söderbom ä ju borta, å hanses plats ä ledi — — hick — full, sa hon! Då skulle hon sett honom i går, å för rexten ä ja lika full. Så dä skulle vara en pik åt mej, förstår ja. Go on bara, hon, ja förstår ett gott skämt. Hörru Sjöblom, ta du Söderboms koj — ja ska säja henne, att Sjöblom ä van å handskas mä fruntimmer utå alla kulörer å sinnelag — di blir spaka som lammungar inom fem minuter, dä proberat —
Men nu gick det för långt. Nu rann Kristins gallblåsa över.
— Gå eran väg bägge två, såna där sjöbusar behöver ja inte ge hus åt, kan ha bå lus å annat, å vore Söderbom hemma, så stoge I inte här å va oförskämda. Dä va Söderbom som sa att ja skulle ta imot Agust, å dä kunne väl ha vart så, men när han ä full å kommer dragandes mä en likadan fyllehunn, så säjer ja ifrån. Ge er i väg bara, busar, sjöbusar! skrek Kristin. Å jejenamej, tocket folk!
August Karlssons ögon uttryckte ett par sekunder den mest oförställda förvåning. Sjöblom gapade mellan hickningarna. Han hade inte sagt ett ord än, bara stått och flyttat kroppstyngden mellan klackar och tår.
— Sa du sjöbusar, å lus sa du, jäkla käring. Egentligen skulle du ha dej en torvel så särken bleve tom, men nu ä du fruntimmer, å därför får dä vara. Hick! — Ja hick, sa ja, å hör sen! Kom ihåg att jag står på egen mark, å kom ihåg att här ska bli rejs. In å koka kaffe, you damned bloody bitch, här ä ja herre i huset, tess Söderbom och ja har klarat vårt jobb! Ge dej i väg, sch! Busa inte hit och lusa inte hit en gång te, för då vrider ja om kran på dej. Men dä ska va gott kaffe och inge blask. Brännvin å konjak å rom ha vi själva, för kask bjuder ni väl inte på, jäkla läsarbyke! Sch! Nå! Masa dej i väg å visar du sura miner så kom ihåg att du ställer te ett litet helvete för Söderbom när han kommer hem. Men dä har han väl för jämnan, kan ja tro. Rör på klövarna nu! Hick!
Kristin hade redan dragit sig upp på trappan. Det fräste och sjöd inom henne, men förståndet sade henne att hon gått för långt. Det var ingen annan råd än att ta emot båda. Och klokheten bjöd att stämma ned tonen.
— Ja, ja får väl bädda åt kamraten på golvet i kammarn då. Ja menar inget illa, men när I kommer in i ett gudfruktit hus med svordomar å så inte ä nyktra, så får I inte undra på’t — —