Om vi slutit ögonen, kunde vi ha svurit på, att ett åkdon, förspänt med parhästar, kört upp genom allén, svängt förbi rabatten och stannat framför trappan. Men vi hörde endast ljudet — vi sågo ingenting.
— De stannade här utanför trappan, sade tant Louise. Hon var liten och nådde icke upp till vår point de vue. Gå ut och ta emot dem, du, Jean-Ågust! Det kan väl inte vara några andra än Gyllenhööks — fast de kommer på en konstig tid!
Majoren var vit i ansiktet.
— Engström — Claes — vad faen är detta? Hör du inte, Leopold, de stå här utanför, jag hör hästarna frusta och skrapa och ser ingenting — ser ni någonting?
Leopold var också kritvit i ansiktet. »Det finns mycket mellan himmel och jord!»
— Claes! Claes! sade fästmön — och i detsamma klatschade en piska, sanden frasade och de mystiska gästerna reste. Vi hörde dem svänga ner i allén och så småningom trava ned på vägen, ljudet av hovarna försvagades och dog.
Majoren liknade mera en gips än en människa.
— Detta var den själva renrakade faen, sade han. Om jag hade supit ändå, då hade jag kunnat förklara det, men ledsamt nog har jag inte supit.
— Var det inte Gyllenhööks? frågade tant Louise.
— Det var så faen heller — men jag skall lägga bort och svära! Det var ingen. Ingen, hör du, kusin!