— Men vad nu då? Rörde inte en stalaktit på sig?
Kalle Cederström riktade ljuscirkeln mot taket.
— Jo visst! men det rör sig i takt med min puls. Det är alltså en synvilla. Skall du skriva om det här, då du kommer hem, så blir det för långt både för dig och dina läsare. Jag är för resten trött på den här expeditionen. Vi ger fan i urkvinnan, jag är hungrig, vi tar opp några ostron och dricker vår gula etikett! Vad ska vi göra med henne för resten? Hon hör inte till vår samhällsklass, gör sig inte i societeten — inte ens på en bar — och skulle bara vara till besvär i monoplanet. Helt om! Det börjar bli monotont med ödlorna och flädermössen — tycker du inte att det luktar ipecacuanha just nu?
Jag kände verkligen en doft, en avlägsen, av ipecacuanha och inbillade mig redan ha ont i ögon och lungor. Jag var naturligtvis uppjagad, nervös, trött, efter de sista minuternas jäktande.
— Du har rätt, Kalle, sade jag. Vi vänder!
— Kom ihåg att vi ska vara i Frisco i morgon kväll — och den här hålan är ingenting för oss, som skall hålla oss på ytan, över ytan!
Vi vände. Vi började stappla över stalagmiter och halka på grönslemmiga lavar, raglade, sprungo, stannade, sprungo igen. Kalles lykta började mattas. Men just då hon slocknade upptäckte vi i fjärran ljusningen av grottans fönster fallet, som skilde oss från solen och livet därute, vårt monoplan, havet, allt. Vi höllo varandra i händerna och klevo på försiktigt —
Men vad nu då? Där — alldeles under fallet, behagfullt lutad mot ett kvartsutsprång stod hon, urkvinnan, den primitiva, hon, vars tränade hull tillåtit henne krypa genom törnsnår och rusa genom agavehäckar. Men hon var icke naken längre. Hennes huvud kröntes av en ofantlig hatt med hägerfjäder, en fjäderboa hängde behagsjukt över hennes vackra axlar och hennes klänning var från Paquin, jag svär på det, ty den framhöll i sin eleganta enkelhet just den primitiva honan hos henne. Och hon skrattade, hennes vita tänder blixtrade mot den bruna hyn, och de rubinröda läpparna. Hon gungade litet på vänstra benet, och det högra visade en röd strumpa med en broderad svart alligator på, vars ögon voro smaragder. Under vänstra örat hade hon ett födelsemärke, stort som en femöring, med svart hår på, och från örsnibben hängde en tunn guldkedja med en turmalin som vilade just på födelsemärket och såg ut som ett försök att blotta hemligheter, mystik, för den som ville förstå.
Hon skrek inte alls. Hon bara skrattade och saliven glänste på hennes starka hörntänder. Hennes ögon liknade agater, slipade så att man skulle tro att stenen var ett lugnt vatten att dyka ned i. Men då hade man krossat skallen.
Sådan var hon, och vi uppfattade alltsammans samtidigt.