Jag gick höviskt fram, tog av min tropikhjälm och frågade på franska om vi kunde vara henne till någon tjänst. Hon skakade på sitt vackra huvud och håret dallrade långt efter det hon slutat med skakningen. Hon förstod inte. Hon bara skrattade. Det klang och gav eko. Kalle blev förbannad. Han gav henne en toreadorblick — och jag tyckte mig se henne darra en kvarts sekund — och frågade på engelska, vad hon önskade. Hon skakade återigen på huvudet. Hägerfjädern darrade — och hennes ögonhår, långa och mjuka, skälvde som om en bris gått igenom dem — och så slog hon upp ögonlocken och visade två agatbrunnar och skrattade — kling — klang — som med en ton av ebenholts på slipat glas — ha — ha — en hel oktav. Och hennes bröst skälvde litet och stannade — ping pang — och hon stod så — eller ställde sig så att vi skulle kunna se skälvningen mot vattenfallets vackra vägg.
Det var inte lönt att försöka med tyska. Hon bara skrattade.
Vi försökte med alla språk vi luktat på, men hon stod bara och gungade med det ena benet och såg på oss under halvslutna ögonlock och log — och en svart lock ringlade sig ned vid hennes öra och rörde sig som en daggmask som söker sin maka en regnkväll på en åkerren — och hon blåste på den och skrattade, men den ville söka sig in i henne, i ögonen, i munnen, längs kindernas mjuka linje ned i vecket under hakan, vecket, som inte var ett veck utan en kurva av liv och kött, brunt hull, dunigt brunt hull.
— Nej, hör du Kalle, sade jag, nu går vi. Hon är omöjlig i språk — vi begriper henne inte. Jag skall försöka med teckenspråk ett slag!
Och jag försökte mimiskt framställa ett förslag. Hon skulle följa oss ned till vår lägerplats och tära något champagne.
Jag lyckades efter allt att döma klargöra detta för henne, men jag hade också fått använda all min överflödiga intelligens.
Hon vägrade. Hon pekade på sin hatt. Den skulle naturligtvis ha förstörts om hon följt oss genom fallet. Hon pekade på sin fjäderboa och på sin klänning och skakade på huvudet. Och denna skakning beledsagade hon med ett outgrundligt leende och ett skratt, ett klingande hånfullt vackert genom flera oktaver.
— Medge Kalle, att det här är det underbaraste numret vi träffat på!
— Äsch, de ä sej lika allesammans! Men jag tycker att hon bor litet konstigt.