— Det tycker jag också! Men kvinnor ha intet sinne för komfort! Vi män ha det i hög grad, och det är vårt raffinemang. Men nu ger vi oss i väg! Ä vi våta som tuppar nu, så bli vi som dränkta kattor om ett par sekunder! Adjöken, fröken!
Vi bugade oss höviskt. Hon skrattade igen. Hennes ögon skiftade i färg mellan stenkol och smaragd och det gröna giftet slängde ut snaror om fötter och ben och bröst och halsar — det var hemskt och vackert — och i samma ögonblick vi döko igenom fallet ljöd ett skrik, som påminde mig om den gamla sagan om alrunan.
Den som hör dess skrik, då hon dras ur jorden, måste dö i samma ögonblick.
Men Kalle och jag äro ju moderna människor och vidskeplighet är fjärran från oss.
— Ja, jösses, fruntimmer! sade jag, då jag hoppande på stenarna tog mig i land.
— Fruntimmer, ja! sade Kalle Cederström tankfullt och tog ett språng värdigt en panter, grep tag i en nedhängande gren av Caramæbis paracelsæ och landade graciöst i en Baranjabuske, vars frömjöl färgade hans gula kostym ännu gulare.
— Det här var i alla fall en märkvärdig historia, sade Kalle. Jag tycker att den nästan är oupplevad. Fast vi uppleva den nog var dag — eller åtminstone var vecka. Tänker du skriva om det här?
— Ja!
Vi letade oss ned till stranden igen. Vi gingo tillbaka i våra egna spår, vilket inte var särdeles svårt, ty vi hade gått fram som mordänglar under förföljandet av urkvinnan. Men vår färd var inte utan sitt intresse. En flygande hund höll på att slå hjälmen av mig, och då Kalle vid överhoppandet av en trädrot råkade hålla sig fast i en gren av Triplaris americana, fick han rockärmen full av myror, som visade att de inte voro att leka med. Deras bett förorsakade flera dagars inflammation och törst. Själv fick jag ett par exemplar av Atta cephalotes på mig och har först då detta skrives kunnat hejda deras fruktansvärda fortplantningsförmåga.
Då vi äntligen hunnit ned till stranden, lade vi oss som frimärken på den för att vila litet efter allt det vi upplevat. Vi tvivlade till och med på realiteten av det. Och vi ångrade att vi icke sökt upp de hannar av honsläktet, som givetvis måste finnas på ön. De måste naturligtvis vara folk med monokel och uppvikta byxor i en situation, och ludna fyrhänta, svansprydda gentlemän i en annan.