När förre skeppstimmermannen Petter Karlsson, som sköter om och tillser häradshövding Ekebergs sommarvilla, en morgon vid tiden för fruktskörden upptäckte, att det bästa röda-gyllenträdet föregående natt blivit skattat i betänklig grad, blev han stört förbannad. Inte för att han trodde, att någon skugga av misstanke skulle falla på honom, åtminstone ingen av djupare valör, men det var desto förargligare, som han i sin kort förut avgivna rapport till häradshövdingen framhållit just det trädets underbara fruktsamhet i överdrivna ordalag och väl avfattade sjömanstermer.
Emellertid skulle stölden icke upprepas, det svor både han och Petter Karlsson på.
En sjöman av gamla stammen, särskilt en skeppstimmerman, är van att greja tillsammans grunkor och pickla ihop prittlar, som det heter på hans språk. Som ägare av en gammal mynningsladdare av fruktansvärd kaliber och i besittning av erforderligt snille för dess uppgillring borde han lätt kunna avstyra det förnyade plundringsförsök, som nog icke skulle utebli, då det första lyckades så bra. Och då boven nästa gång var ute på tjuvstigen skulle han få ett så ordentligt saltskott i vattengången eller så högt som i hackbrädet, att han skulle lägga opp för så pass lång stund att det skulle bli en smal sak att suga honom i maten och kölhala honom ett slag, innan han befordrade honom till laga näpst; det svor både han och Petter Karlsson på en gång till, om så skulle va.
Den dagen höll Petter Karlsson till i sin snickarstuga en avsevärt lång stund. Han spetsade träpinnar och gjorde hål i dem för tråden, och bra och stark simpelkort hade han ett helt nystan av, och den löpte som om den vore smord. En liten ställning för bössan gjorde han också, och den skulle placeras i hörnet av matbodväggen och staketet, under slipstenshon.
När käringen kom med matbud, släppte han inte in henne, för det vet man väl hur det är med fruntimmer, och det skulle bara fattas, att det komme ut, vad han höll på med. Då komme den fan inte igen förstås, resonerade Karlsson med sig själv.
I villaköket skulle han hålla vakt natt efter natt, om så skulle behövas, för han skulle visa häradshövdingen, att han tjänade honom som en trogen tjänare och inte tog så mycket som en kappe äpplen för egen del. Och för att inte käringen skulle få reda på att han höll vakt, skulle han säga, att han hade lovat Stenberg att hjälpa honom med skötarna ute i sjöbon på Örskäret, men — jädringen! — — — Det skulle förstås komma ut det med och befinnas vara en kolsvart lögn! Därför skulle han tala med Stenberg, och Stenberg skulle säga åt sin käring, att han måste syssla med bragderna ute på Örskäret, men i stället skulle han komma och hjälpa Karlsson hålla vakt. Och om han bjöd på en liter nattbrännvin, så var Stenberg inte omöjlig, det visste han.
Detta räknade Petter Karlsson ut för sig själv i snickarstugan. Han tyckte själv att det var så mycket listigare, som alla då skulle få veta, att Karlsson inte var hemma, och detta faktum skulle väl om något locka den tjyvstrykern, vem han än var, att försöka komma åt mer äpplen.
På eftermiddagen gillrade Karlsson bössan med det största fullifanskap, som någon kristen människa i hela Roslagen kunde vara mäktig, och det är inte litet det. Det var för resten ingen lätt sak, ty alla möjligheter måste beräknas. Tjyven kunde komma från minst två håll, men Karlsson satte ner sina pinnar och slingrade sitt snöre mest så krångligt som riggen på ett barkskepp, så att om inte tjyven kom farandes som en guds ängel från himmelen, så måste han få sin laddning på rätt ställe.
Och när allt detta var fullbordat, stövlade han i väg till Stenberg.
Nej, för all del! Stenberg var inte ovillig, särskilt som natten med sin liter vinkade i ett ljuvligt och av käringar ostört perspektiv. Och gällde det förstås att ta en karl i hampan — vilken som helst — så var han varken ledsen eller lemmalytt. Saken var avgjord.