I skymningen meddelade Karlsson käringen sitt beslut att hjälpa Stenberg med skötarna ute på Örskäret, fick ett par smörgåsar i kavajfickan och gick ned i snickarstugan, där han hämtade den orörda av sina båda litrar uppe på brädhögen, som låg på tork i taket, varefter han stegade av till Stenberg, som varit färdig redan en lång stund.
De båda gubbarna knallade i väg.
— Varför tror du han kommer i kväll, när han kom i går? sade Stenberg. Så helsinges dåraktig kan han väl inte va, om d’ä något till tjyv!
— Låt’en komma eller inte komma, så är allt i ordning, både giller och den här! svarade Karlsson och drog litern till hälften ur fickan.
— Åja, vad dä anbelangar, så tog ja allt med lite, ja också, för säkerhets skull, lugnade Stenberg.
— Ja, dä må på guds makt bli hur dä vill. Men inte ska di få dä ordet på min bak, att jag inte har bevakat anförtrott gods, vad dä vara må, dä ska allt bli ljug dä.
De voro framme vid trädgården och togo en stor omväg för att undgå Karlssons snaror, dem han beskrev, och vilka Stenberg icke kunde annat än gilla.
— Vi har’n, Karlsson, vi har’n, som om han redan skulle sitta på cellerna. Men dä enda som ä tråkit ä att vi ska behöva sitta i mörk arrest själva. En sir ju inte dä en har för händer.
— Å, nog hittar vi te brökvarn alltid, Stenberg, eller tror du inte dä?