Och de gingo in i villaköket, vars dörr låg bara några steg från det röda-gyllenträdet, letade sig i den redan djupa skymningen fram till ett bord och placerade sina smörgåsar och litrar.
— Nu gäller det att va tysta som möss, för dä här huset ä som utå papp, viskade Karlsson. Å såna där tjyvar har örona på skaft.
— Åja, om dä skvalpar lite iblann, så gör dä väl ingenting, skämtade Stenberg. Å nu tar vi väl slaktsupen mä däsamma, så ä dä teminstingens gjort. Skål, Karlsson!
— Ja, skål på dej, Stenberg! Men nu ska vi ta dä här pöompö å spara på dä fuktiga, för vi har kanske hela natten på oss. Men en bit ska vi ha, för tuggningen hörs väl knappt.
Snart hördes också bara tuggningen, avbruten av ett och annat ljud av välmåga av det slag, med vilket kineserna pläga visa sig artiga mot sina värdar.
Så klunkades det försiktigt ibland och så viskades det om fiske och sjöbragder och klunkades och tuggades. Timmarna gingo.
— Dä va en jäkel som inte vill komma och stjäla, sade Stenberg. Han kanske har blitt gudfruktig, den rackarn.
— Å nej, han kommer nog bara vi ger oss te tåls. Å någe fel kan dä då inte va mä varken krut eller knallhatt, å torrt som snus ä dä under slipstenshon. Men ja blir rent lurig på den här vaktningen. När en inte får sträcka på bena, så — —
— Vi tar oss väl en oppväckare då, Karlsson. Skål på halvan!