— Ja, skål på halvan, Stenberg!
Mellan träden stod redan gryningen svag och blott som en aning om färg.
— Men ja känner att ja måste ut och lätta på dä här, annars kan ja bli sjuk, sade Karlsson rätt som det var. Dä går rakt inte längre, dä må komma nåra tjyvar eller inte!
Och han reste sig upp, men raglade några steg åt sidan.
— Ta mej håle ä ja inte rent yr i huvet — si när en sitter å inte rör på sej, så blir en liksom yr.
— Jojomänsan, d’ä så rätt så, gäspade Stenberg. Gå då, men gå tyst!
Och Karlsson kryssade till dörren, for ut och nedför trappan, gjorde några snedsteg på gården och —
Ett fruktansvärt skott dånade i nattens stillhet, ekade mot Onsberget på andra sidan viken och liksom låg och rörde om i luften mellan stugorna och sjöbodarna.
Men även ett sakta kvidande hördes under det röda-gyllenträdet. Där låg Karlsson, då Stenberg omsider tagit sig ut ur köket fram till olycksstället.
— Åj åj åj — — — åj åj åj — — —