— Ä du skjuten, Karlsson? D’ä väl inte te döds?
— Åj åj åj — dä vet ja inte, men åj åj åj — — —
— Har dä tagit på rätt ställe, så ä dä väl inte så farlit. Men nu ska ja hjälpa dej, Karlsson, som den barmhärtige samariten å få dej hem te käringen, för nu kan ho va bra å ha — men hoja inte så förbannat — du väcker ju opp hela byn — lite salt ska väl en sjöman tåla — siså, skrik inte, hör va ja säjer! Nykter ä ja inte men nog ska ja kunna baxa hem dej — res på dej nu, Karlsson, å skriker du ett skrik till så laddar ja om och skjuter mä riktiga hagel — ä du oppe nu din stackare, nej, känn inte efter, för då kan du bli ändå räddare, utan kom nu så går vi. — Tyst nu bara! Ja, si d’ä va ja allti har sagt: Den som gräver en grop åt andra, faller själv därutinnan, å en ogudaktig människa går på ändalykten illa. Si du! Du kan ju gå, du går ju som den värste soldat!
Mödosamt släpade båda gubbarna sig ned till landsvägen.
— Va nu inte dåraktig, Karlsson, utan gå hem å lägg dej, så går ja å plockar bort gillergrejerna å litrarna å låser å styr å ställer. Försök å gå själv — si du, dä går ju som de vore taljat. Ajöss mä dej å gå å tvätta dej ve brunnen å tvätta dej i hundra vatten å hundra igen, dä god tid te morron. Å så smörjer du på svinister för de hjälper emot ryggskott, å då måtte dä väl hjälpa för detta mä. Ajöss mä dej, din stackare!
Det var inte så farligt med saltskottet. Det satt bara i ytan, men byxorna voro totalt slut. Och Karlsson fick lägga sej på magen i kammaren och käringen kunde rakt inte förstå vad som kommit åt honom. Men snäll var hon och pysslade om honom så gott hon kunde, med god mat och sådant, ty det är det enda som hjälper mot sjukdomar av alla slag, nota bene, om en kan få ner maten. Och det kunde Karlsson.
Till middagen gav hon honom en äppelkaka, som var så god att den rakt smälte i munnen.
Men efter första tuggan for en hemsk misstanke genom Karlssons hjärna. Han frågade:
— Var har du fått äpplena ifrån, Lotta?
— Äsch! svarade Lotta.