Vem som utspritt historien trots alla försiktighetsmått? Det måtte vara Stenbergs käring som anförtrott den åt gumman Sjölund och hon är byns levande postkärra. Men Karlsson åt äppelkaka under hela tiden sjukdomen varade. Lotta är särskilt styv med den rätten.
Xylografen.
En grönmålad fisksump kommer från Fygströmshållet och lägger till vid Marvikens sjöbodar, rodd av en undersätsig, bortåt sextioårs man, som vi nu be läsaren titta litet närmare på. Dock icke så nära, att han känner sig observerad.
Hans ansikte är kopparrött med något högre färg på näsa och kinder. Hans kroknos prydes av ett par glasögon, och guldgula små mustascher framhäva en manlighet, som i sig själv är alldeles påtaglig. Händerna äro mörkbruna av sol och vind, samma krafter som förlänat ansiktet dess höga kulör. Vi accentuera detta sakförhållande gentemot dem, som i sin fåvitsko genast utan undersökning skulle vilja insinuera några backiska beståndsdelar i hans hudpigment. Nej, goda läsare, denna intensivt mörksköna patina fås endast genom en mångårig samlevnad med naturen utomhus.
På hans huvud sitter en panamahatt med ett cinnoberrött handsbrett ylleband omkring. Denna hatt är fodrad med svart filt, dels för att hålla sig kvar i alla väder, dels för värmens skull. Den knubbiga figuren är iförd en kostym av kommisskläde, som fordom varit blått, men nu antagit ålderdomens ærugo nobilis. Benkläderna äro de vidaste i Sverige. På fötterna bär han stövlar med tumstjocka sulor och fruktansvärda klackjärn. Härjämte två detaljer av vikt. Hans krage är nedvikt och bär numret 19½ och i den svarta halsduksrosetten sitter en nål med unionsflaggan i emalj. Det senare innebär intet ogillande av 1905, men intet gillande heller — inte ens likgiltighet. Det innebär en indifferentism för absolut att fattas av vanliga dödliga.
Vi se alltså mannen lägga två målmedvetna halvslag om en utskjutande stockända i Israels sjöbodvägg. Så går han akterut, kastar draggen, sträcker lagom och gör fast, sätter sig på sumpluckan och lägger ihop sina metspön med pedantisk noggrannhet. Om vi sutte i båten skulle vi kunna höra honom exekvera sin speciella musik, ett slags ytterst svaga, men dock uppfattbara drillar och underbara löpningar uppe i falsetten, lösryckta bitar ur operor, helst Wagnerska. Med dessa toner ackompanjerar han alltid det han har för händer.
Nu fattar han en liten håv med böjt enskaft, öppnar sumpluckan, griper en fiskkasse med vänstra handen och börjar gräva i sumpen, fyller i kassen allt under det han prövande beräknar dess växande tyngd och sätter den slutligen under ideligt drillande ifrån sig på durken, tar fram en nyckelknippa, utväljer den riktiga nyckeln bland ett tjog, låser sumpluckan under de vidunderligaste löpningar, fattar kassen och den oljerock han suttit på under rodden samt kliver i land för att i sakta mak följa den slingrande gångstigen genom skogen upp mot Byholma.