Där landsvägen tar vid kommer gamla Matts Jannes Johanna. Mannen lägger ifrån sig kasse och oljerock, breder ut armarna och säger: kom! Med ett blygt leende faller gumman till hans bröst — en liten omfamning, och mannen återtar sin vandring med kasse och oljerock. Vid Israels lagård kommer den dövstumma Kristin. Samma manöver upprepas. På samma sätt fortsätter han vägen med avmätta, betänksamma steg, ty livet behöver icke vara någon steeplechase, om man icke själv gör det till en sådan.
Men vid båtsman Koppars möter en nykommen sommargäst, en vräkig grosshandlare från Stockholm, en sådan där som i det vackra skärgårdslandskapet verkar fluga i kål. Han bryr sig ej om att närmare skärskåda mannen med kassen, innan han stör hans lugn. Han fäster sig uteslutande vid kassen och tänker på färska abborrar till middagen.
— Hör nu, min gode man ... börjar han nedlåtande — — —
— Min herre, lita inte för mycket på den mannens godhet! blir svaret, åtföljt av en blick ur ett par ögon, där grosshandlaren avläser så mycket humor, satir och verklig överlägsenhet, att fortsättningen antingen uteblir eller får en hövligare stilisering än början.
Den vita hatten med det röda bandet fortsätter sin bana i landskapet lugnt, obevekligt, enligt lagar, som förefalla astronomiska som en planets.
— Vad kostar abborrarna? ropas det ur en berså, där några stockholmsfruar syssla med sitt elvakaffe.
Den vita hatten fortsätter sin av evighet bestämda bana.
— Hör ni inte? Stanna, får jag se på fisken!
De kosmiska lagarna kullkastas icke så lätt.
En medelålders stockholmsfru med band och spetsar på sin badortsklänning och jättehatt med urr och burr och plymer vaggar efter den bortgående, hinner honom och frågar: — Hörde ni inte att jag frågade, vad fisken kostar?