— Min nådiga, den kostar ingenting. Vore ni ung och vacker, skulle ni få den, ja, till och med om ni bara vore ung, men nu — omöjligt!
Vem är nu denne man? Efter gammaldags novellistiskt recept har jag sökt hålla läsaren i spänning genom att förtiga hjältens namn intill det ögonblick intrigen börjar på allvar.
Men här finns ingen intrig — och för att vidmakthålla den möjligen befintliga spänningen, kommer jag att förtiga namnet allt framgent.
Mannen är Xylografen. Han bor här i Grisslehamn och är ensam i sitt slag. Mina vänner känna honom sedan många år. Jag tror för resten att hela Sverige känner honom. Tänk efter!
Ordet xylograf är för svårt för rospiggarna. De kalla honom också helst yxlografen, kilografen eller rätt och slätt sylen och om arten och innebörden av hans arbete veta de litet eller intet. Hans yrke är statt i utdöende i vårt land — sorgligt nog. Nya reproduktionsmetoder ha uppstått och konsthantverket är på retur. Med denna uppsats har jag velat rista en runa åt vårt lands och en av världens skickligaste xylografer. Det ser kanske lite ruskigt ut att göra det under hans livstid, men jag har hans tillåtelse. Det är ju ingen dödsruna över honom — snarare tvärtom, men litet vemod från vemodet över yrkets tillbakagång faller ju alltid över utövaren.
Torkom emellertid våra tårar och låtom oss åter ge oss in på beskrivningen av Xylografens originella personlighet. Jag har sökt ge en typisk bild av hans intågande i fiskläget efter ett av hans obligatoriska abborrmeten, och läsaren bör redan förstå att han icke är en vanlig jämnstruken medborgare. De teckningar, som illustrera denna uppsats, avse att symbolisera det kontemplativa tillstånd, i vilket han vanligen befinner sig.
Han kom hit en vacker sommardag för elva år sen. Hans läkare hade ordinerat honom havsluft för bröstet. Han kom — och stannade här åtta år utan att lämna platsen. En vacker dag blev jag ägare av en kutter. Xylografen är seglare, sitter ogenerat ett dygn till rors, om man bara breder smörgåsar åt honom och presenterar en sejdel lageröl då och då. Jag frågade: — Är du inte livad för en tripp till Stockholm via Furusund?