— Godagen, reaktörn, godagen! Ska han börja mä politiken mä samma? Han har gett sej te husar, kan jag förstå. Ja, förr i världen, när ja seglade, då va ja en jävel i politiken, men nu ä ja för gammal, för en blir gamlare för vart år, d’ä dumt uträknat, dä borde va tvärtom — nu ville ja komma te världen, men dä kanske behövdes andra mojänger hos fruntimmerna då! Nä, ja bygger ingen F-båt, utan dä här ska bli en Ö-båt å en V-båt på samma gång. Ö-båt, för att ja ska ha’n, när ja ror ut te Marön å skjuter kniper å V-båt, när ja ror te Kvarnviken å hämtar stubbve. Han har välan inte lagt bort å dricka kaffekask? Nänämänsan, har en fått smaken på kask en gång, så sitter han i — goodtemplarna å blåbanditerna ä de värsta. Här ä spiken, Tuliander! Hur länge stannar redaktörn? Jasså — men en kask hinner vi mä — då kan Tuliander räkna spiken mens vi gör kalas, så hämtar ja’n sen. Dä va en bra häst, dä sir ja, dä! Å svansen har han inte klippt — någe styre ska di ha, å så för flugerna förstås, naturen ska ha sin gång, sa skeppar Söderbom, söp natten lång. Ja, ajöss nu, Tuliander — den här hästen vänder välan på tolvskillingen, för här inne finns inte plats för kryssning — si, dä går ju bra — jaha, dä va dä, ja!
— Ja, adjö, herr Tuliander, brödet betalar jag, då Mattson hämtar spiken!
Och vi knogade uppför backen till Mattsons stuga.
— Hästen tar vi in te kon, ho kan behöva lite karlsällskap, å så bidrar han välan alltid mä lite gödning som betalning för gott logi — ja tänker på potatislandet, ja, å vi rospiggar har alltid varit om oss.
Snart sutto vi bänkade i Mattsons trevliga stuga och väntade på gummans kaffetillrustning. Solen sken in genom fönstret och myrten och pelargonier kastade skugga på den vita bordduken.
— Nå, hur trivs Mattson så nära kapellet?
— Kapellet, ja! Dä har vi fått för våra synders skull. När di tiggde ihop pengar te’et så sa di åt herrskaperna, att dä skulle bli föreläsningslokal också, men fan har inte hört nåra föreläsningar. När doktorn å direktören släppte te mark, så gjorde di’et på dä villkoret, att dä skulle få komma ut folk, såna där lärda, ifrån stan å läsa, men di tog inte skriftligt åv prästen å nu ä dä som en vanli kyrka, å nu ä dä skräddarn som bestämmer vem som ska få föreläsa, om dä skulle komma på frågan. För skräddarn hör te fårahuset, si! Å notarien som också hade haft del i marken, frågade prästen efteråt, om han fick skaffa dit en sån där astronom som kunde stjärnor å planeter, så skulle han hålla föreläsning. Å då sa prästen: — Jae, dä får han, om föreläsningen överensstämmer mä mitt gudsbegrepp, sa han. — Jasså, sa notarien, men den astronomen ä också statens ämbetsman, sa han, å då måtte han väl duga här också, sa han. Å han har gett ut stora böcker å föreläst i skoler å kapell å dä har varit biskopar å hört på honom. — Dä bryr ja mej inte om, sa prästen, dä ska överensstämma mä mitt gudsbegrepp, sa han. — Har pastorn läst på astronomi? frågade notarien. — Ja har läst i guds ord om skapelsen, sa prästen, å dä står i alla tider. — Men pastorn får stå å prata va som helst utan att nån tar reda på va pastorn ska säja? — Dä får ja, för ja går ätter ordet, sa han. Då körde notarien ut prästen å sa: — vi ä lurade, sa han, men kom inte in på min gård mer, för då får pastorn däng, sa han. Jo, dä ä ett skojarbyke, dä där! Å faen tar dom te sist. Tänk, te å gå å lura folk, som va så hyggliga så dom skänkte mark! Å nu kommer dä hit präster å fosterlandsstiftare å kallpittörer å skomakare å predikar så elden står om truten på dom. Ja, dä förstås, skomakarn får inte stå i predikstolen, utan får hålls i dä lilla rummet breve salen. Han ä välan inte nog helig, kan jag tro. Å kallpittörerna får inte gå inom altarringen; d’ä bara prästen som får. Å olika ringningar ska di ha. Ja tänkte annars att dä skulle va liksom ett fårahus å en herde, men när de nu ä flera herdar, så kunde dom väl smälla lika högt. Å bagarn, som ä heli han me, han får inte predika alls i kapellet. Men kanske gud har någe särskilt emot bagare — inte vet ja! Fy fasen! Hör du mor, raska på mä kaffet, dä här får vi allt ta en dubbelkask på!
Gamle, hederlige Mattson! Ja, jag menar inte för det vidgade kaskperspektivets skull, utan för hans friska och sunda syn på lymlar av alla slag.
Genom de små gröna fönsterrutorna ser jag Hakfjärden vidga sig ända ut mot Knuförarna och mellan dem ser jag det blå havet. Brisen går frisk därute. Trutklippans fyrs röda tvärband ser ut som ett knivhugg i det blå och vita. Och över isen krypa två slädar. Det är folk, som skall in till staden med fisk. Jag känner igen Karlsons röda märr och den röda rackan som skojar omkring spåret.
— Nå, annars brukar dä inte gå så långsamt när dä ä frågan om kaffe, men dä tar väl mera tid, när de ska bli starkare — nää, ta bort kakerna å ta hit flaskan, mor! Såvida inte redaktörn vill doppa, men dä har ja aldrig sett förut. Annars ha vi mat, om dä exmeras, lake, fast han börjar på å inte bli så bra nu, men han har ju bråttom, sa han.