Joseph var vid sin död en gammal man. Mindes han väl, när han låg på sitt yttersta, alla de olika faserna i sitt händelserika liv? Mindes han Corsika, Marseille, Genua, Rom, Paris, Neapel, Spanien — — svävade kanske för hans inre syn bilden av det ögonblick, när familjens ära stod i sin högsta glans — när påven Pius VII satte kejsarkronan på "Napoleones" huvud, och denne, vändande sig till Joseph, som stod närmast honom, viskade: "Joseph, tänk om vår far nu såg oss" "si notre père nous voyait!"

LUCIEN BONAPARTE.

Inom syskonskaran i det bonaparteska hemmet utmärkte sig Lucien framför de andra genom sitt rörliga och skarpa intellekt, sitt vakna intresse, sin lätthet att uttrycka sig och sin kvickhet. Han ansågs redan från början såsom det sällsynt begåvade barnet, geniet i familjen.

Lucien var född i Ajaccio den 21 mars 1775 och började vid sju års ålder sin skolgång i Autun, där Joseph vunnit inträde före honom. I juli 1784 flyttades han till militärskolan i Brienne, där han återigen fann före sig en bror, Napoleon. Under det år bröderna voro tillsammans trivdes de väl i varandras sällskap. Napoleon, som dittills ej hade haft några kamrater, fann nöje i samvaron med sin lille magre, svarte och långnäste bror, som alltid var glad och full av lustiga infall. Lucien åter tycktes redan vid denna tid illa fördragit den bestämmanderätt, som Napoleon tog sig över honom, och grunden till den oppositionella ställning han senare kom att intaga till den sex år äldre brodern lades redan nu.

I skolan intresserade sig Lucien aldrig för de militära vetenskaperna; sedan han i en handvändning gjort undan sina läxor, använde han mestadels resten av sin fritid till att smygläsa alla politiska broschyrer och flygblad, som han kom över. Efter två års studier i Brienne var han själv på det klara med att han sist av allt ville bli militär. Det hölls familjeråd, och man beslöt att, eftersom han visat böjelse för humanistiska studier, han borde bli präst, så mycket mer som Joseph just vägrat att gå denna bana. Till beslutet bidrog den omständigheten, att i prästseminarierna stipendier utdelades för medellösa elever, och man räknade på att Lucien med sitt goda huvud skulle komma i åtnjutande av en dylik förmån. Lucien flyttades också till seminariet i Aix. Men också denna gång räknade familjeklokheten fel. Lucien erhöll intet stipendium, och han visade sig ha lika liten kallelse för prästbanan som Joseph. Det återstod alltså för honom ingenting annat än att resa hem till Corsika och där vänta på att han skulle vinna klarhet om vilket levnadskall han ville välja.

Till sin natur och uppfattning var Lucien olik både Joseph och Napoleon. Han var lika bullersam och ostentativ som Joseph var sluten och stillsam, lika radikal som brodern var moderat, lika självständig, viljekraftig och egensinnig som Joseph var obeslutsam och böjlig. Dessa två bröder voro i alla fall goda vänner och kommo väl överens — det var kanske ej så lätt att bli osams med den godmodige och älskvärde Joseph. Till lynne och temperament voro Napoleon och Lucien mera lika varandra, häftiga och hetsiga som de båda voro, båda i sitt handlande ledda av personliga anti- och sympatier. Men till åsikter och läggning voro de i grunden olika. Lucien var folkvänlig och frisinnad, han var född oppositionsman och förutbestämd att ställa sig i de missnöjdas led. När han slöt sig till revolutionen, var det därför, att dess idéer och krav sammanföllo med hans övertygelse. Napoleon däremot var en född opportunist — och måhända ligger i själva opportunismen ett frö till tyranni? Napoleon kände sig i sin böjelse för ordning och systematik ofta kränkt av det odisciplinerade i Luciens väsen, och Lucien å sin sida anade intuitivt den blivande tyrannen. I ett brev som han vid 16 års ålder skrev till Joseph säger han, att han hatade "Napolione", emedan han trodde, att denne mera tänkte på sina egna intressen än på samhällets bästa, och därför att han var rädd för att hos brodern fanns ett tyrannämne. Och han tillägger liksom på skämt, att han var övertygad om, att ifall Napolione engång blev konung, han skulle bli en så hatad tyrann, att hans namn av efterkommande generationer skulle nämnas med förfäran. Napoleon lade också tidigt märke till det oppositionella elementet hos brodern, som alltid väckte hans misshag. Han delade ej heller Napoleons militariståskådning, han för sin del drömde om jämlikhet och frihet, om ett samhälle, där alla hade rätt till sitt mått av lycka, och där intet förtryck borde råda. Han var liksom Joseph en utpräglat civil man, endast med den skillnaden, att Joseph var ämbetsmannatypen, Lucien åter typen för en fredlig, frisinnad medborgare med politiska och konstnärliga intressen.

Luciens politiska bana började i den revolutionära klubben i Ajaccio, där han vid 16 och 17 års ålder tog del i debatterna. Samtidigt författade och utgav han flygblad i tidens stil. Med iver angrep och kritiserade han det gamla samhället. Det fanns måhända ej så mycken originalitet i det han sade och skrev, men Lucien hade läst mycket, kanske smält en del, och tillägnade sig lätt den fraseologi, som var så karakteristisk för politikerna i början av revolutionen, en dålig sammansättning som den var av de nya, för det mesta från England lånade argumenten för frihet och framsteg samt reminiscenser från den grekiska och romerska retoriken. Sålunda kom Lucien att i Ajaccio spela ungefär samma roll, som en hel del unga litteratörer och dagdrivare spelade i de nybildade klubbarna i Paris.

Paolis återkomst till Corsika inväntades med största spänning av hela Corsikas folk. Men där fanns en yngling, vars hjärta kanske klappade hastigare än andras, när han ilade ner till stranden för att hälsa den gamle kämpen välkommen. Lucien Bonaparte talar i sina memoarer om vilken hänförelse, som i detta ögonblick fyllde honom. Han var alltför ung för att kunna få vara med om den officiella mottagningen, men erhöll i stället en förmån som försatte honom i ett tillstånd av ljuv skräck: han utsågs att i folkklubben i Ajaccio hälsa Paoli välkommen med ett tal. Med stor humor berättar han i sina memoarer, huru han förberedde det tal, varmed han skulle hälsa sin hjälte. "Då jag hade misstro till de barnsliga ord jag själv kunde finna på, tog jag min tillflykt till vårt bibliotek, och efter att ha bläddrat i flera böcker fann jag här och där sådant som lämpade sig för min uppgift; särskilt anlitade jag tvenne författare, Bodin och Needham, emedan jag tänkte mig att dessa voro så pass okända, att jag ej behövde frukta för att bli ertappad. Dessutom beslöt jag att behandla ett fosterländskt ämne, för vilket jag ej behövde anlita främmande författare." Om själva tillfället då han framförde sitt tal berättar han: "Jag räknade minuterna tills seansen skulle börja. Äntligen var tiden inne. Paoli satt i en fåtölj, prydd med lagerblad och kransar av ekblad och placerad mitt emot estraden. Jag gjorde våld på ett ögonblicks oro, som jag kände, och började sedan utlägga mitt långods från Needham och Bodin med säkerhet och värme, jag minns nu endast att jag mest talade om, huru viktigt det var, att alla nationer och folk anslöto sig till det republikanska styrelsesättet. Då dessa fragment ur två allvarliga publicisters arbeten av mig valts just med tanke på att de skulle passa in på ledaren av vår första republik och dessutom voro väl hopfogade, kunde mitt tal ej annat än väcka förvåning och beundran, i synnerhet då det kom från en sjuttonårig talares mun. Framgången blev också större än jag kunnat drömma om, Paoli kysste mig och kallade mig 'sin lille Tacitus'." I själva verket väcktes Paolis intresse för den unge mannen, och det var med gränslös tacksamhet som Lucien antog Paolis förslag att bli hans sekreterare, en befattning, som skänkte honom förmånen att få bo hos Paoli själv i Rostino och ständigt befinna sig i hjältens närhet! Lucien anade icke då, att det goda förhållandet skulle räcka endast några månader. Det dagliga umgänget med Paoli gjorde emellertid, att Lucien hos sin idol upptäckte i hans tycke högst bedrövliga åsikter, vilka för honom fördunklade glorian kring frihetshjältens panna. Under vistelsen i England hade Paoli lärt att älska detta land och dess respekt för samhällelig frihet, och på de promenader Lucien gjorde i hans sällskap talade han ofta entusiastiskt om England. Men denna "anglomani", som Lucien kallar hans sympati för England, stötte honom och hans bröder för huvudet — "vi voro fransmän", säger han, "och vi satte vår tro till framtiden". När sedan Paolis hat till Frankrike visade sig i öppen dag och han sökte hjälp hos engelsmännen, beslöt det franskvänliga partiet på ön att sända till fastlandet en hemlig deputation, vilken först i Marseille och sedan inför jakobinklubben i Paris skulle anklaga Paoli för förräderi. Lucien valdes att anföra deputationen, och han lyckades tillsammans med sina vänner lämna Corsika några timmar före den övriga familjens tvungna flykt. I Marseilles revolutionära klubb slungade nu Lucien ut anklagelsen mot Paoli och väckte därmed ett oerhört uppseende. Men när han i den dystra kvällen begav sig bort efter att ha hört salen fyllas av förbannelser över den som engång hade varit hans ideal och hjälte, kände han sig illa till mods, och han föregav ett svepskäl för att komma undan uppdraget att i Paris upprepa anklagelsen.

Efter flyttningen till Frankrike erhöll Lucien anställning såsom depotföreståndare i en liten stad, Saint-Maximin i södra Frankrike, med en årlig lön om 1,200 livres. För att alls kunna komma ifråga till en dylik befattning hade Lucien till sin ansökan fogat Josephs dopattest, vilken gjorde honom sju år äldre. Denna metod att byta dopattester och bättra på meritförteckningar, när det så behövdes, användes med förkärlek av alla Bonaparter i alla livets skiften. Det berättas, att redan Charles Bonaparte förstått sig på detta knep, och att han, när det gällde att få in sina två söner i franska skolor, medvetet förväxlat Josephs och Napoleons dopattester, emedan Napoleon annars hade varit alltför ung för att få inträde i Briennes kadettkår — men honom kunde väl detta obetydliga bedrägeri vara förlåtet, ty han kunde ej förutse, att hans barns födelsedata voro av någon vikt för samtid och eftervärld!

I Saint-Maximin, en liten ort med endast 3,000 invånare, hade Lucien tillfälle att spela en politisk roll, han blev ordförande ej blott i den jakobinska eller, som den kallades, patriotiska klubben därstädes utan ock i stadens välfärdsutskott, och han styrde och regerade denna lilla ort så gott som enväldigt. Saint-Maximin omdöptes för övrigt av Lucien till Marathon och Lucien själv kallade sig Brutus-Lucien, enligt ett av dessa naiva bruk, som revolutionen infört. Under sin vistelse här hade Lucien ingått ett kärleksförhållande med en ung flicka, Christine Boyer, en enkel men god kvinna, dotter till den värdshusvärd, hos vilken han bodde. En dag efter det Lucien i den patriotiska klubben hållit ett entusiastiskt tal, där han prisade jämlikheten såsom det högsta, steg Christines fader fram och yttrade, att det förundrade honom att Lucien levde så föga efter sina egna läror: "du talar vackert om jämlikheten, som du dyrkar, men om den är det högsta goda, varför gifter du dig icke med min dotter?" Lucien säges då ha utfäst sig att taga Christine till hustru, och han infriade sitt löfte den 4 maj 1794. Det var med blandade känslor Lucien, den litterärt intresserade och politiskt redan framstående unge mannen om 19 år, gifte sig med en ung flicka, som icke ens kunde läsa eller skriva, men var uppoffringen än tung, så förbittrade den dock aldrig hans förhållande till den lilla kvinnan med de svarta ögonen och den smala pannan, vars hela väsen var genomträngt av en ömhet, älskvärdhet och mjukhet, som gjorde henne sympatisk för alla. Lucien var en mönstergill make och fader. Hans uppfattning om rasen och familjen var en annan än Napoleons. Medan brodern alltid kände sig solidarisk med sin släkt och denna blodets röst för honom var bestämmande ej blott i privata angelägenheter utan även i politik, kände sig Lucien aldrig starkt bunden vid mor och syskon, utan betraktade sig främst som familjefar med plikter mot sina barn och deras mor.