Alma Söderhjelm.

JOSEPH BONAPARTE.

År 1778 i december kom en fransksinnad corsikan, Charles Bonaparte, med sina två äldsta söner från Corsika till Sydfrankrike i avsikt att skaffa dessa en god fransk uppfostran. Den äldre, Joseph, var ett stillsamt och älskvärt barn om nära elva år, som på grund av dessa lyckliga gåvor bestämts för prästyrket. Den yngre åter, Napoleon, hade ett mörkt och dystert lynne, och hans tidigt framträdande beslutsamhet och viljekraft hade gjort att man utan tvekan hade bestämt honom för den militära banan. Napoleon vann inträde vid militärskolan i Brienne, Joseph intogs i en skola i Autun. Detta var första gången någon av dessa Bonaparter som ett kvart sekel senare skulle behärska hela Europa och röra sig ledigt i vilka delar av världen som helst, beträdde kontinentens mark. Ett sällsamt ögonblick vilket blev inledningen till den mest fantastiska och dock sannfärdiga äventyrsroman som någonsin diktats!

I skolan gjorde sig Joseph omtyckt av alla. En av hans lärare har fällt omdömet att han var älskvärd och pålitlig samt hade lätt att lära. Särskilt tyckes denna lätthet ha visat sig i språkstudierna, och han lärde sig snabbt att korrekt skriva och tala franska, något som Napoleon aldrig gjorde. Till karaktären var han mild — det är hans lärare som talar — förekommande och tacksam, han var en god kamrat och tog de förorättades parti. "Aldrig kunde jag upptäcka hos honom ett stänk av fåfänga. När man såg honom på en gång stilla och glad kunde man ej spåra hos honom några anlag för det slags liv som sedan blev hans, och jag för min del tror att han med sin natur endast motvilligt lät göra sig till konung." En annan av hans lärare har smått polemiserat mot detta uttalande, som han anser överdrivet, men också han karakteriserar Joseph under skoltiden såsom blyg, anspråkslös och mycket älskvärd.

Joseph slutade skolan i Autun år 1785. Det beslöts nu i familjerådet att han skulle söka inträde i prästseminariet i Aix efter en släkting som blivit utdimitterad. Visserligen hade ingen frågat Joseph om hans önskningar, men man antog, att, då han ej underrättat familjen om någon förändring av sina framtidsplaner och överhuvudtaget alldeles upphört att skriva hem, han hyste intresse för det kall man valt för honom. Detta var emellertid ingalunda förhållandet. Det hade så småningom blivit klart för Joseph att han ej hade lust för den prästerliga banan. Han hade under de sista åren i Autun levat med i sällskapslivet, fått förmögna vänner och förmögna vanor och hans ärelystnad hade blivit väckt. Skulle väl han mitt i den lyx och rikedom som hans vänner levde i eller eftersträvade, bli en enkel kyrkans tjänare? Det ville han ej. Och hans svar på underrättelsen om att man arbetade på att skaffa honom inträde vid seminariet, var ett kort meddelande att han beslutit sig för att välja den militära banan. En så bestämd viljeyttring från Josephs sida var man icke van vid i hemmet, och det föll ingen in att opponera; men med det praktiska sinne som utmärkte Bonaparterna började de strax vidtaga anstalter för att få Joseph placerad i en militärskola.

Snart inträffade emellertid händelser som gjorde att Joseph fick lov att överge tanken på att bli krigare och i stället ägna sig åt den civila banan. När Charles Bonaparte avhämtade sin son från skolan i Autun var han redan sjuk, och han dog samma år, den 24 februari 1785 vid endast 38 års ålder. Det var ett hårt slag för familjen och särskilt för Joseph. Såsom varande den äldsta sonen gick enligt corsikansk sed familjemakten och även ansvaret över till honom. Han kunde därför ej välja framtid efter eget behag och ej avlägsna sig från Corsika, utan blev tvungen att med bistånd blott av en gammal onkel, som på grund av sjuklighet ständigt låg till sängs, taga vård om sin mor och sina småsyskon, Paulette, Caroline och den tre månader gamle Jérôme.

Medvetandet om att vara en betydande person och intaga en privilegierad plats inom familjen kallade fram förut okända sidor av Josephs karaktär. Under den tid han befann sig på Corsika, förändrades hans uppträdande i mycket och hans flärdlöshet var i ett slag försvunnen. Han fordrade respekt och lydnad av familjens olika medlemmar och ju mera han själv blev medveten om sin utomordentlighet, desto starkare försökte han hos sin omgivning ingjuta den uppfattningen, att han var en undantagsmänniska. Efter det han på kort tid avlagt sina ämbetsexamina i Pisa 1788 och blivit antagen såsom advokat trodde han sig duga till allt. Med en rent "bonapartisk" glupskhet sökte han en mängd lediga befattningar, oberoende av om han ägde någon kompetens för dem eller ej. Och han lät ej avskräcka sig av det fruktlösa i sina bemödanden, han kände sig blott förnärmad över att andra ej delade den uppfattning han hade om sin egen förmåga. Senare under Josephs liv utvecklades denna egenskap i hög grad, han förlorade fullständigt sinnet för sina egna proportioner, och hans fåfänga kom honom att begå handlingar som egentligen stodo i strid med hans älskvärda och i grunden godmodiga och vänsälla natur.

Joseph var inom familjen den enda, som Napoleon hyste respekt för och tog hänsyn till, han var även sin yngre broders vän och förtrogne. I mångt och mycket liknade bröderna varandra både till det yttre och inre. Liksom Napoleon var Joseph mörk och gick liksom denne något framåtlutad. Hos båda var överkroppen onaturligt stor i förhållande till benen — något som för övrigt även var fallet med den tredje brodern, Lucien. Anletsdragen voro desamma, men i motsats till Napoleons spända och nervösa uttryck, präglades Josephs ansikte av lugn och vänlighet. Gemensamma karaktärsdrag för dem båda voro släktkänsla, kärlek till familjens historia och traditioner samt en brinnande äregirighet för egen räkning lika väl som för familjens. Men när de under sina långa vandringar på hemöns soliga sandstränder eller i de vilda bergen gjorde upp planer och drömde berusande framtidsdrömmar, var det icke utöver Corsikas gräns som deras tankar gingo, deras gossefantasi hade ej ens i sin vildaste flykt kunnat konstruera upp en framtid sådan som verkligheten sedan en gång gestaltade den.

Corsika hade tillhört Genua under fyra århundraden, men de ständiga upproren på ön och den fortgående kampen för nationellt oberoende hade tidtals försvagat Genuas välde. Då självständighetskampen på 1760-talet blev särskilt intensiv och ledaren för denna, Pasquale Paoli, var lycklig nog att kunna kring frihetsfanorna samla så gott som hela Corsika, sålde Genua genom en traktat av den 15 maj 1768 ön till Frankrike. Fransmännen hade lika svårt som genueserna att göra sitt inflytande gällande, men genom att sända dit stark militärmakt under en skicklig marskalks ledning gjorde de sig till herrar över ön. Paoli blev fördriven och flyttade till England, och med stor våldsamhet blev nu det franska väldet befäst. Ett intensivt hat mot fransmännen var den naturliga följden av dessa åtgärder och upproren fortgingo. Från och med början av 1770-talet är öns tillstånd ett annat, motståndet är brutet och fransmännen regera med mild hand. Från och med denna tid existerade här även ett franskvänligt parti, och en av dem som sällade sig till detta var Napoleons far, Charles Bonaparte.

När revolutionens våg år 1789 drog över Frankrike väckte den också upp de nationella strävandena på Corsika. Paoli återkom från sin landsflykt och corsikanerna hyllade och erkände honom såsom sin borne ledare. Förhållandet till Frankrike blev gott, ty på Corsika väntade man av revolutionen att den skulle förverkliga de mål man här strävade till, och man tycktes ha skäl därtill, då Paoli år 1790 blev utnämnd till öns ståthållare.